Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Konstbloggen

En webbplats som varar i tusen år?

Haus der Kunst då…

…och 2009.


Den som bespetsat sig på en orgie i statssanktionerad tysk trettio- och fyrtiotalsestetik, blev nog besviken när GDK Research häromveckan lanserade sin databas på nätet.

På denna hemsida finns mängder av bilder ur arkiven från Grosse Deutsche Kunstausstellung i München under åren 1937-1944. Sök- och filtreringsmöjligheterna är omfattande.

Alla som vill veta vad Joseph Goebbels köpte i genren Mensch, underkategori Frauen, i tekniken olja på duk och i prisklassen 2 501-3 000 riksmark kan nu med några knapptryck få veta det (bara ett verk, Am See av Gisbert Palmié, och året var 1941).

Men de tidigare opublicerade bilderna utgörs till allra största delen av svartvita installationsvyer. Man ser att det hänger något på väggen, ibland dolt av en eller annan skulptur i typisk stil. Så mycket mer ser man däremot inte.

På ett sätt påminner det om hur Haus der Kunst i München hanterat sin historia.

Utställningshallen byggdes 1934-1937 med syftet att bli ett tempel över nazistiska, ej urartade konsten. Den är ett bra (eller, ja, ni förstår hur jag menar) exempel på den kantiga klassicism som Hitler favoriserade och ritades av hans favorit pre-SpeerPaul Troost (som dog innan detta hans mest kända byggnadsverk hunnit uppföras).

När jag var där för en del år sedan fanns en utställning om husets historia. På skärmväggar, i ett hörn av entréhallen. Med all text på tyska. Katalogen som nu ligger här på mitt skrivbord ser ut som en större trycksak från Norrbottens länsmuseum 1975.

Alltsammans säkerligen korrekt i sak men föga engagerande i praktiken.

Ungefär här är det lite för lätt att glida över i ett allmänt häcklande av tyskar och deras beröringsskräck vad gäller den egna historien och den Don’t-mention-the-war-humor som i anglosaxiskt påverkade länder som Sverige alltjämt är så populär.

Men finns det något land som gjort upp med de mörka sidorna i den egna historien bättre än Tyskland? Italien (krigsförbrytelserna under fascismen)? Frankrike (Algeriet, någon)? Balkan? Ska vi inte ens tala om.

Och hur är det med svensken i gemen och dennes vilja att veta mer om Ingvar Kamprads bruna bakgrund? Eller, för att ta ett aktuellt exempel, de folkvaldas vilja att reda ut kontakterna med Stasi.

De brott som begicks i Tyskland i mitten av förra seklet kan absolut inte jämställas med dessa eller andra exempel. Tyskland var tvunget att göra det man gjort. Men ändå.

Det akademiska GDK Research är i själva verket ett sakligt och synnerligen oneurotiskt och…moget sätt att förhålla sig till en period i (konst)historien. Här finns faktiskt inget av smaklöst sopande av obehagligheter under mattan.

Frågan är om det istället inte är den där längtan efter nazikitsch som är smaklös?