Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Konstbloggen

Måleri på vit duk

Blickarnas drama.


Det brukar talas om hur Fanny och Alexander är en sådan film där varje scen,  varje filmruta skulle kunna vara en gammal oljemålning.

Men Ingmar Bergmans film liknar en dogmadokumentär om senhöst på den polska landsbygden jämfört med Luchino Viscontis Il Gattopardo från 1963.

Jag såg om den för en tid sedan. Giuseppe Tomasi de Lampedusas klassiska roman om övergången från en gammal värld till en ny är fantastisk. Prins Fabrizio Salinas vet att han tillhör det förgångna, en feodal tid, och att det är de andra som är framtiden. Rakryggad och klarsynt ser han den nya sortens konstiga människor, som tjänar pengar på affärer och (delvis därför) saknar stil ta plats.

Han ser det ske, vet att det måste bli så, men förstår samtidigt inte reglerna för detta nya. Två alternativ – och båda är fel. Det är tragik i det grekiska dramats mening.

Samtidigt, och här ligger romanens verkliga storhet, fastnar den inte bara i nostalgi över det förflutna. Framtiden, personiferad genom brorsonen Tancredi som stödjer Garibaldi och tillhör det där nya okända, och ger det en ljus aura av hopp.

Det är bara det att prins Fabrizio och hans värld inte är kompatibla med det nya Italien.

Men handlingen är inte huvudsaken i Viscontis film. Det är det visuella, som fullständigt tar andan ur en. Om Bergman (och Sven Nyqvist) huvudsakligen lät sig inspireras av nederländskt ljusdunkel och nordiskt sekelskifte, mobiliserar Luchino Visconti samtliga genrer ur målerihistorien.

Och därmed får några bilder säga resten.


Ingen vanlig stökig italiensk filmfamilj.


Bataljmålning.


Mer blickdramatik.


En liten bal på slottet.


Che bellezza!