Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Konstbloggen

Gladkritik – det nya svarta?

Mot en oklar framtid? Vägen till Vladimir, Isaak Levitan 1892

Lars Vilks är lite förundrad över min recension av de ryska realisterna på Nationalmuseum och jag kan nog medge att min karakterisering av den franska artonhundratalsrealismen som blodfattig var ett offer på det knappa utrymmets altare, eller vad man nu säger. Viljan att vinkla och nyansera vinner sällan över behovet att stryka och försaka.

Det är oftast bra. Det blir roligare att läsa då. Och den franska realismen klarar ju sig utmärkt ändå.

Däremot är jag övertygad om att det faktum att de utgår från sin samtids akademiska salongsmåleri är en tillgång snarare än en belastning. Det är hur de tar sin verktygslåda från konstakademiens ändlösa kurser i förberedande historiemåleri, eller vad de nu skulle syssla med, och sedan bygger om dem för att använda i ett annat syfte.

Kitschen lurar alldeles runt ramarna, menar Vilks. Jo, men den håller sig oftast där också – i alla fall på de verk som visas här i Stockholm.Till och med målningarna av barn, annars konsthistoriens säkraste kräkmedel, klarar sig.

”Är detta ett nymornat intresse för den akademiska traditionen?”, avslutar Vilks. Nej,  det tror jag inte, och inte för realismen heller, apropå ett evenemang här i huvudstaden ikväll.

Det jag tyckt mig märka på senare tid är snarare ett intresse för någon sorts känslosamhet, kanske rentav passion, i konsten. Att Istanbulbiennalen tar den emotionellt förhållandevis uppskruvade åttiotalskonceptualisten Felix Gonzales-Torres som utgångspunkt är bara ett av tecknen i den riktningen.

Det har inte hunnit ge avtryck på Artfacts-rankningen än, men vi får väl se om något år. Kom ihåg var ni läste det först!

(PS. Det känns fantastiskt att få en text klassad som gladkritik för en som annars brukar sägas befinna sig någonstans mellan sur och direkt elak. Det kanske är ett ålderstecken, en sorts inverterad Dorian Gray-process? Man blir fulare, men snäll? DS.)