Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Pengar sökes till rått, roligt och provocerande smalt kulturprogram

Jag när en blygsam dröm om att starta tv-programmet ”Hellgrens hörna”, en titel som leder tankarna till ”Hylands hörna”. Innehållet däremot är så långt från folkhemsmyset man kan komma. Programledare är Expressens ohyggligt kräsna, på gränsen till ogina, kulturredaktör Anna Hellgren. I en kvart varje vecka skulle hon ägna sig åt att ömsom skälla på överreklamerad litteratur, ömsom förklara varför den senast översatta ryska romanen från det lilla kvalitetsförlaget Ersatz är den mest oumbärliga läsningen just nu.

Hon fick gärna röka samtidigt också, för att verkligen understryka det otidsenliga i konceptet. Trenden i public service-tv är nämligen den rakt motsatta. Det breda och lättillgängliga firar triumfer, samtidigt som det smala mest handlar om att försöka attrahera specifika grupper som inte tittar på SVT. Därav diverse desperata dokusåpor. Den gamla Sam Nilsson-doktrinen från 1980- och 90-talen om att försöka nå minst 50 procent av folket för att motivera sin existens verkar fortfarande spöka i SVT-huset. Den omåttligt hyllade Eva Hamilton gjorde sin sista dag som vd i fredags, och hon kan känna sig stolt över mycket, men särskilt succén med SVT Play. Till efterträdaren Hanna Stjärne lämnar hon ett hypermodernt tv-hus.

Det är bara en och annan grinig kulturskribent likt jag själv som gnällt över bristen på sånt som ambitiös tv-dramatik och konstbevakning, och överflödet av Melodifestival och ”Mot alla odds”. Hamilton ger svar på tal i avskedsintervjun i interntidningen Vi på tv. Där berättar hon om hur värvningen av den kommersiella tv-drottningen Annie Wegelius resulterade i visionen om att ”noppa koftan” på SVT. Ut med grå gabardin, in med glitter och glam. Tv-krönikörer och kulturskribenter som kritiserat den utvecklingen är bakåtsträvare, menar Hamilton.

Men vem är det som är i otakt med tiden här, egentligen? Den gamla idén om att de breda underhållningsprogrammen får ointresserade att halka in på nyheter och annat med tuggmotstånd blir mindre relevant i takt med att tablåtittandet upplöses. Alltfler väljer aktivt programmen på nätet, eller följer sina vänners rekommendationer. Tv-och radioavgiften i sin nuvarande form har dessutom nått vägs ände. På sikt kommer den att ersättas med någon form av skattefinansiering. Och i samma ögonblick blir argumentet om vikten av legitimitet hos precis varenda målgrupp i Sverige svagare. Om inte SVT går och glammar ner sig lite, kommer snart debatten om vem som egentligen har rätt till public service-medlen att brisera. Det sticker i ögonen på krisande privata medieföretag som kämpar fram viktig journalistik på en femöring, att SVT, SR och UR i jämförelse vältrar sig i pengar. Axess chefredaktör PJ Anders Linder skrev nyligen att det börjar bli ohållbart att driva in ”licenspengar med hjälp av domstol och polis” för att visa ”smörja”, och att public service-företagens ensamrätt över allmänhetens medel är orimlig.

Tills det går att ansöka om en skärv av dessa, efterlyser jag härmed en privat sponsor till mitt webb-tv-format. Här är pitchen: ”Hellgrens hörna” är ett rått, roligt och provocerande smalt kulturprogram. Noppig kofta är bara förnamnet. Det kostar nästan ingenting, men betyder så mycket.