Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Grattis, Expressen, 70 år!

”Broder Ivar!” Vilhelm Moberg inleder sitt brev till Ivar Harrie den 3 oktober 1944 i en uppfordrande ton. Författaren är sugen på att återvända till journalistiken, och snacket går om den nya kvällstidningen. ”Har hört att tidningens politiska hållning ska bli allmänt radikal”, skriver Moberg och fortsätter: ”Är det riktigt så skulle jag ju kunna passa där. Jag har länge känt behov av ett organ i Stockholm där man kan få klå upp fähundar”.Så blev det också.

Ivar Harrie stod drygt en månad senare som Expressens första chefredaktör och Vilhelm Moberg kom att medarbeta. ”Fähundarna” fick löpa gatlopp i spalterna, då som nu. Den vänsterliberala hållningen besjälar också fortfarande tidningen. Expressen var både ett sätt för Bonniers att lägga beslag på en ny del av tidningsmarknaden och motverka de nazistiska strömningarna. Det är denna dikotomi, mellan ideellt uppdrag och kommers, som gör Expressen, och de flesta andra äldre dagstidningar i Sverige, till så spännande produkter. Ett finger i luften och ett i den ideologiska myllan. Precis som en riktig människa, driven av såväl begär som ideal.

Idag är det 70 år sedan som Expressen utkom med sitt första nummer. Tidningen når en större publik än någonsin, men pengarna rullar inte in lika lätt som förr. Med anledning av jubileet har Expressen Kultur initierat artikelserien ”Medietrender”, som fångar upp några av branschens komplexa problem och möjligheter. Själv blir jag alltid skeptisk när det ropas på mer public service då de privata mediehusen tvingas skära ner, eller i värsta fall, lägga ner. Som Correns publisher Charlotta Friborg konstaterade i seriens första del vilar såväl SR:s som SVT:s lokala nyheter ofta tungt på det som dagspressen drar fram (14/11). Public service saknar också den själ som tidningsföretagen har. Förstå mig rätt. Public service-verksamheten är fantastisk, men försök att tänka er den som en person: Tjänstvillig, opartisk och ständigt välförsedd med andras pengar. En trevlig typ, men ingen man skulle stå ut med på en öde ö.

Den traditionella tidningsvärlden representerar något unikt, som svårligen kan ersättas. Förmodligen skulle i dag bara en galning, alternativt omåttligt rik mecenat, starta en ”komplett” tidning som Expressen. Med kvalificerade kultur- och ledarsidor, jämte nyheter, sport och nöje. Som Aftonbladets framtidsrapport konstaterar, nuförtiden kan en uppstickarsajt få två miljoner besökare på bara någon vecka. Lojaliteten gentemot en produkt är som bortblåst när man följer kompisarnas länkar på Facebook och Twitter. Att den digitala distributionen gör det så lätt att komma åt det som intresserar en mest är fantastiskt. Men i värsta fall riskerar det att leda till en atomisering som gynnar populistiskt innehåll på bekostnad av det andra. Hamnar tidningarna där är man illa ute på riktigt. Det är ju det som Moberg i Expressens fall kallade för ”allmän radikalism” och viljan att ”klå upp fähundar”, som ger oss vår mening.