Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Karin Olsson

Svar till Daniel Sandström efter SvD:s ”svensktvättade” text

Efter att jag i höstas kritiserade NRK för att de klippte bort Özz Nûjens kritik mot Fremskrittspartiet i ”Skavlan” blev jag kontaktad av flera norska redaktörer. Jag medverkade direktsänt i motsvarigheten till ”Rapport” och två andra debattprogram samma dag. Sedan dess har blivit uppringd flera gånger med förfrågningar om att uttala mig i bland annat Breivikrelaterade ämnen. En redaktör förklarade detta med att det är så svårt i Norge att hitta röster som kritiserar konsensus. Om det verkligen stämmer, eller bara var ett sätt att locka mig att tacka ja, vet jag faktiskt inte. Men nog är det intressant med våra grannländers debattklimat.

Så långt är jag överens med Daniel Sandström, som nu svarar min artikel i dag. Den handlade om att SvD i lördags tryckte en text som hade mycket stora likheter med en krönika i Politiken, som publicerades för flera veckor sedan. SvD hade inte gjort någon notering om att innehållet var en omarbetning av en redan publicerad text i en annan tidning. Sandström menar dock att det inte alls rör sig om en återpublicering. Inledande stycken och avslutande resonemang är nya, men hela den bärande och brännande argumentationen är i stora delar ordagrant samma som i Politiken-krönikan. Det är i mina ögon ett solklart exempel på en omarbetning, och inte en unik artikel för SvD. Inget konstigt med det. Sådant görs hela tiden, men man brukar berätta om det i en fotnot. Hur Daniel Sandström än vänder och vrider på det, det centrala i artikeln var sedan flera veckor redan publicerat i en annan tidning när SvD presenterade texten som sin egen. Kanske kände de inte till krönikan i Politiken, vad vet jag. En miss är det hur som helst, om än inte särskilt stor.

Det riktigt intressanta i denna historia är istället hur man kunde se hur formuleringarna med kirurgisk precision på flera ställen hade gjorts mindre kontroversiella i den svenska versionen. Skribentens sätt att måla upp ett motsatsförhållande mellan muslimer och det kristna var till exempel borttaget, vilket Daniel Sandström i Dagens Media har förklarat var SvD:s beslut. Därför blir jag förvånad när Daniel Sandström nu anklagar mig för en intellektuellt omöjlig hållning, att jag gärna vill läsa danskar, ”bara de inte beter sig som danskar”. Det är precis tvärtom. Jag ville läsa texten utan klåfingriga redaktionella ingrepp för att få en verklig bild av den danska debatten. Att visa vårt grannlands diskussionsklimat var ju just vad Daniel Sandström sa sig vilja göra. Mitt motiv till att ifrågasätta valet av skribent var ett helt annat. Det framgår av den danska versionen att han inte ens verkar veta att Sverigedemokraterna sitter i riksdagen. Han varnar nämligen för vad som kommer att hända med den svenska debatten när de kommer in. Svenska Dagbladets kultursidor ska av tradition vara de mest highbrow i svensk press. Då bör man kunna förvänta sig en hög nivå på skribenternas kunskaper.

Sandström rundar av sitt resonemang med att jag har sett till att det återigen blir en debatt om debatten, och inte om konstverket. Sydsvenskan var först ute med att publicera en recension av Yahya Hassans diktsamling den 30 oktober, Expressen kom en dag efter och DN vaknade i december. Svenskans väntar vi fortfarande på. Om det är någon som har varit senfärdig med att analysera Hassans verk, så är det Svenska Dagbladet. Vad gäller diskussionen om den svåra vardagen för många människor i ”ghettona”, som man tydligen säger i Danmark, är vi nog alla tyvärr lika dåliga.