Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Karin Olsson

Rötmånad

Inte mindre än två satiriska magplask har kommit oss till kännedom inom loppet av en vecka. Om man ändå kunde skylla på högsommarvärmen.
Först Mustafa Cans grova porrnovell om Fremskrittspartiets Siv Jensen. Sedan seriemagasinet Galago som skrev ”skjut Per Gudmundson” i en krönika avsedd som satir. Ingen, inte ens en ledarskribent i vars jobb det ingår att tåla hårda angrepp, förtjänar den typen av formuleringar.
Satiren måste ha de vidaste ramarna möjliga, och måste få balansera på gränsen till det förbjudna. Men resultatet i det här fallet är förkastligt, och inte i närheten av skrattretande. Den efterföljande diskussionen på nätet gör en heller inte muntrare, med fler ”skojiga” dödshot mot Gudmundson och hans familj.
Håller tonen i det offentliga samtalet på att förråas genom de snabba, sociala medierna?
Jag förundras titt som tätt över hur profilerade skribenter, redaktörer och anställda på tankesmedjor kan skriva på bland annat Twitter att folk är ”svin”, eller att de ”kräks” när de läser ett debattinlägg. Enligt SvD tyckte till och med en person med plats på riksdagslista att ”kravet på att avrätta PG är en rimlig begäran”. Det är nästan så att jag får en smula sympati för de anonyma hatarna på Flashback. De verkar åtminstone ha vett att skämmas.