Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Karin Olsson

Ibra och Edvard



Ingegärd Waaranperä tycks mentalt befinna sig i tiden då Söderkåkar utspelade sig, när hon i dag behandlar Skåne i DN Kultur (ej på nätet).
Det finns andra förebilder än Edvard Persson, skriver hon vädjande.

Det är lika träffande som att be stockholmarna att sluta identifiera sig med Anderssonskans Kalle.
Ibra är i dag aningen större än Edvard.
Hon forsar sedan vidare om ”skam över dialekten” och sekelgamla mindervärdeskänslor.

Skåne har onekligen sina sidor, som Waaranperä tar upp: Främlingsfientlighet och antiintellektuella kulturpolitiker i Lund.
Men orsaken är knappast mindervärdeskomplex och skam över skånskan. De flesta struntar faktiskt, på riktigt, i Stockholm.

Och är inte etern fylld av skorrande dialekt, till skillnad från exempelvis dalmålet och norrländskan som tenderar att uppgå i rikssvenska när folket flyttar utsocknes.
Problemet med Skåne är snarare ett lite väl uppblåst självförtroende och stolthet över det egna.

Waaranperäs text vore ändå helt oförarglig om det inte var för att hon skriver att det inte är skåningarna i gemen som är ”kultur-och främlingsfientliga, inskränkta och självgoda”, utan att det är de skånska politikerna som gör dem sådana. Så generöst av henne att påpeka att inte alla är förfärliga. Uttalandet speglar också en intressant demokratisyn. Var det inte någon som valde våra politiker? Har inte medborgarna ansvar för sina egna åsikter?

Som godmodig skåning tänker jag dock inte hetsa upp mig. Jag gör istället som Kalle på Spången, en av Edvard Perssons mest kända roller. Trots en gnatig, ogin omvärld sjunger jag glatt en trudelutt. Ty sådana är vi tydligen.