Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Karin Olsson

Ett svagt Ekot

Ekot status bland politiker, journalister och andra makthavare är oförtjänt högt. De egna scoopen är relativt få. Man är dessutom besatt av nyheter som baseras på ett statistiskt underlag eller ”objektiva” undersökningar av annat slag. En annan klassiker är ”det visar en rundringning”. Ekot stoltserar lite för ofta med slapp skrivbordsjournalistik.

Medierna i P1 har granskat avslöjandet om att varannan kvinnlig skådespelare har blivit sextrakasserad på jobbet. Underlaget visar sig vara så statistiskt svagt att det inte går att dra några generella slutsatser, på det sätt som gjordes.

Hårddragningar i en så kallad påa eller ingress är i och för sig inget att yvas över. Det ligger i sakens natur att man där gör nyheten extra tydlig. Bara man också redovisar undersökningen noga. Detta ska man kunna förvänta sig av alla nyhetsredaktioner, särskilt hos public service som gärna skryter om sin höga kvalitet.

Men sextrakasserierna, det manliga geniet som oantastbar snuskhummer? Vad gör vi med alla upprörda känslor, alla krav på självrannsakan?

Lena Endre gottade sig i Medierna åt granskningen. Nu har ju knappast Endre utmärkt sig som särskilt skarp i den här debatten. Hon har inte märkt några problem, alltså kan de inte vara värre än på några andra ställen! Att en så känd och uppburen skådespelare inte tillhör de första bytena för killar med byxklåda är kanske inte så konstigt. Bara en dåre till regissör skulle be den damen att sträcka ut sig på prolongeringssoffan.
Endres maktanalys är obefintlig.

De många vittnesmålen om en sexualiserad arbetsmiljö och gränslösa, i ordets negativa bemärkelse, män inom teatern och filmen visar att det finns saker ta itu med. Omfattningen av problemet är däremot svårt att säga något om.