Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Karin Olsson

Jag ser ljuset

I år behöver man inte möta våren i Malaga eller på Mallorca. Det är varmare i Hörby. Där uppmättes i går säsongsrekordet på 17,9 grader. Det är inte varje dag som det kommer goda nyheter från min hemort, denna håla i Skånes inland. Hörby är ett landskap i ständig kulturskymning. Så långt från de milsvida stränderna, det böljande Österlen och mäktiga slätten man kan komma.

I denna steniga bygd läser få vidare. 11,3 procent röstade på Sverigedemokraterna i EU-parlamentsvalet. Det enda orten är riksbekant för är mordet på Helén Nilsson 1989. Roligare kan man ha det.

Ändå var det denna inskränkthet som drev Victoria Benedictsson att spränga gränserna i sin trånga tillvaro som postmästarhustru i just Hörby. Under pseudonymen Ernst Ahlgren författade hon några av 1880-talets främsta verk. Och de efterlämnade dagböckerna är nästan än mer lysande.

Victoria Benedictsson emanciperade sig själv genom att skriva. Instängd i det futtiga, småttiga livet som fru till en nästan dubbelt så gammal man i en lantlig avkrok skapade hon stor litteratur och skarpa tankar om samhället.

Benedictsson hade en stark vilja att nå ut. Hon skrev enkelt och elegant. Hon kritiserade konventioner, ofta ur ett könsperspektiv. Den mest citerade meningen av henne är: ”Detta avskyvärda att icke få vara människa, endast kvinna, kvinna, kvinna!”


Hennes stilistik vittnar om en person som aldrig gjorde sig krånglig, trots att hon behandlade krångliga ämnen. Jämte de stora frågorna om konsten och kärleken, skrev hon också folklivsberättelser, fyllda av humor. Precis denna ambition ska Expressens kultursidor ha. De ska vara klara och vassa. Samtidigt lekfulla och oväntade. Alltid med tron på människors förmåga att lyfta sig från de från början givna villkoren. Som Victoria Benedictsson.

Kulturjournalistik är just nu ett hett ämne. SVT:s folkliga Debatt ägnade nyligen ett program åt frågan. Diskussionen var hetsig och känslosam. Några tyckte att kulturprettona gott kunde bli arbetslösa, andra uttryckte sig som att världen stod och föll med kulturjournalistiken.

Detta, bland mycket annat, vittnar om den centrala och viktiga roll som kultursidorna fortfarande har i det offentliga samtalet. Ställningen som en kvalificerad arena för frisinnad debatt och kritik har inte försvagats i nätrevolutionens och pappersdepressionens tid. Vi försvarar oss, larmar och gör oss till.

Det våras. Inte bara i Hörby, utan också för kulturjournalistiken.