Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hilton

Scenfärdighet

När de tre åtalade medlemmarna i Pussy riot i dag höll sina försvarstal avrundades varje högläsning ur det referensstinna materialet med en applåd från den ryska presskåren.
Till slut var domaren tvungen att säga till: det här är en rättssal, inte en teater.
Det har domaren fullkomligt fel i. Skälet till att såväl presskåren som människorättsaktivister applåderade i dag är att det som nu utspelas i den lilla kvalmiga rättssalen i Moskva just är en mörk juridisk fars. Den skulle lika gärna ha kunnat vara skriven av, tja, Gogol, kanske?
Eller varför inte av den, i slutet på 80-talet, populära dramatikern Ludmila Razumovskaja? Den feministiska övertydligheten finns åtminstone där.
Tre medlemmar i ett litet radikaldemokratiskt performancekollektiv har, efter mindre än en minuts gerillauppträdande i Frälsarkatedralen, fått in en fullträff på Putin-samhällets överbyggnad och blottlagt det maffialiknande sambandet mellan politiken, kyrkan och könsmaktsordningen.
De två senaste veckorna har medlemmarna därefter utsatts för en närmast inkvisitionsliknande rättsprocess. Vittnesuppgifter misstänks ha förfalskats, försvaret har förvägrats att ta del av den nästan 3000 sidor långa förundersökningen, talesmän för kyrkan har liknat medlemmarnas feministiska övertygelse vid en ”dödssynd” och åklagarna har skyllt tumultet på universiteten som de åtalade har läst vid. Först i dag började processen söka sig utanför den politiska satirens gränser.
Följdriktigt därför att två av medlemmarna, Nadezjda Tolokonnikova och Maria Aljokhina, tidigare i veckan bad en av åklagarnas experter att precisera sig när han talade om hur det ryska folkets sociala samvete kräver en fällande dom.
Kan man inte, frågade de tilltalade, tänka sig att litteraturvetaren Michail Bachtins teorier om det karnivaliska och det frigörande skrattet i tider av repression är en del av detta sociala samvete?
Klockrent. Särskilt som det just nu inte återstår mycket mer för de tre åtalade än att – domen som meddelas nästa fredag kommer med 99 procents säkerhet att vara fällande och hörsamma åklagarsidans yrkanden på fängelsestraff – skratta åt denna travesti på rättvisa.
Och visserligen finns det tusen anledningar att fascineras av Pussy riot. Men kanske i synnerhet av detta: medlemmarnas ständiga och bachtinska skratt, detta politiska råflabb rakt upp i maktens ansikte.
När åklagarsidan, i tisdags, hävdade att den ortodoxa tron och feminismen är inkompatibla: Tolonnikovas fnitter. När Jekaterina Samutsevitj i går hänvisade till några av anklagelsepunkterna: de medåtalades huvudskakande fniss över absurditeten. Leendena och segergesterna på väg till och från rättssalen.
Först i förmiddags skälvde Tolonnikovas röst till när hon hänvisade till det förkrossande internationella stödet från såväl allmänhet som popikoner som Madonna och Patti Smith. Men blott en skälvning var det.
Jag är inte rädd för er, avslutade Maria Aljokhina sitt försvarstal och vände sig till åklagarsidan. Jag är inte rädd för lögner och fiktion.
Ej heller för Putins politiska teater, vad det verkar.