Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

De kastar sten mot sig själva

Varför kastar ungdomar sten mot blåljuspersonal? Svaret är inte så enkelt som en kan tro – samtidigt som det ibland är väldigt banalt. Spänning, sysslolöshet, grupptryck, social protest, avtrubbning och utanförskap, kicken att få media att skriva om händelsen och ett mycket missriktat ”behov” av att konfrontera polisen. I vissa fall är det kriminella som vill protestera mot polisingripande – i andra fall är det ungdomar som söker en kick. Ibland är det en salig blandning av olika intressen där våldet hetsas fram. Klart är att blåljuspersonal terroriseras av stenar som kastas med uppsåt för att skada. Det är oacceptabelt.

Varje kastad sten är ett misslyckande. Men det sorgligaste med det hela är att ungdomarna inte förstår att de egentligen kastar sten mot sig själva. Det är deras poliser också. Deras brandmän och brandkvinnor. Deras ambulanser och sjukvårdare.

Mot polisen som i ett annat ögonblick kan rädda deras liv. Mot brandmän och brandkvinnor som kan rädda deras och deras familjemedlemmars hem och ägodelar om branden bryter ut. Mot ambulanspersonal som kan rädda livet på pappa om han får en hjärtattack eller mormor om hon får en stroke. Och mot samhällsrepresentanterna som även, i ur och skur, har som jobb att hjälpa även dem som kastar sten mot dem.

Stenkastningen är inte bara ett bevis för att ungdomarna inte gör den kopplingen – att polisen, brandkår och ambulanser representerar det samhälle som även de tillhör, utan att de själva inte anser att de är värda att få någon hjälp den dagen behovet uppstår. Bristen på insikt vittnar om brist på självrespekt.

Om ungdomar i utsatta områden inte har någon självrespekt blir det omöjligt att förstå behovet av att visa respekt för andra. Det är där arbetet mot stenkastandet mot blåljuspersonal måste ta sin början. En sten är alldeles för tung att kasta om skammen väger tyngre i ens hand.