Filmen är en enda anklagelseakt mot nuvarande styrelse. Exempelvis: ”Med en styrelse där Mikael Jansson är ordförande säkerställer vi att ordning och reda blir prioriterat”. Underförstått: Så är inte fallet nu.
Kampanjfilmen menar också att syftet med en ny ledning är att göra SD Göteborg till den maktfaktor lokalt, som partiet redan är i övriga Sverige. Underförstått: Så är inte fallet nu.
Valberedningen förklarade sitt val med att de ville ha en ordförande som var bosatt i Göteborg, och inte som Jansson som tack vare sitt riksdagsuppdrag och sitt fokus på försvarspolitik, tillbringade den mesta tiden i Stockholm. Fogelklous seger var odiskutabel. Jansson förlorade med röstsiffrorna 58-22.
Att Mikael Jansson nu vågar sig på att utmana Fogelklou, två år efter sin förlust, innebär troligtvis att han och andra gör bedömningen att det finns en rimlig chans att återerövra ledarskapet i SD Göteborg. Missnöjet inom föreningen uppges vara noterbart.
Den stundande falangstriden inom SD Göteborg handlar framförallt om två saker:
1. Kritik mot vad som sägs vara toppstyrning av kommunalrådet Lars Hansson, samt kritik om att Hanssons familj på olika sätt gynnas av hans maktposition.
2. En ideologisk strid, som rör vilken riktning SD ska gå i en tid då partiet av många gamla medlemmar, där Jansson borde betraktas som en av de som varit med längst, ses som alldeles för normaliserat och ”PK”, det mest förhatliga man kan vara som Sverigevän.
Mikael Janssons försök till comeback bör i förlängningen också ses som en utmaning av partiledaren Jimmie Åkesson och det som tidigare var känt som ”De fyras gäng”, numera tre efter Björn Söders avpollettering internt: Åkesson, gruppledaren och chefsideologen Mattias Karlsson och partisekreteraren Richard Jomshof. Det handlar om en gammal konflikt mellan det som kallades för ”bunkergänget”, med Mikael Jansson i centrum, mot de ”liberala” krafterna (med SD-mått mätt) som Åkesson representerar. Bandet mellan Fogelklou och Åkesson är omvittnat stark och är inte enkom politisk – Fogelklou reste med Åkesson under valkampanjen 2014 och presenterade honom vid torgmöten.
Jansson har de senaste åren öppet kritiserat och utmanat Åkesson i minst två olika sammanhang. I slutet av oktober förra året riktade han kritik i Dagens Nyheter mot att riksdagsledamoten Anna Hagwall stod inför en uteslutningsprocess, efter att ha hängett sig åt antisemitiska konspirationsteorier i en riksdagsmotion. Det var en kritik som gick tvärs emot Åkessons bestämda uppfattning att det var belastande för partiet.
Året innan, medan han fortfarande satt i partistyrelsen, var han motståndare till att det tidigare ungdomsförbundets ledare Gustav Kasselstrand och William Hahne uteslöts – vilket i sin tur handlade om en maktstrid mellan Åkesson, Karlsson och Jomshof och ett radikaliserat ungdomsförbund som ville ta SD åt ett betydligt mer nationalistiskt håll. Den inriktning som Jansson tidigare representerade.
Mikael Jansson är ökänd för att han, redan i början av 1990-talet då han var aktiv centerpartist, inte hymlade om sin rasbiologiska ideologi i Centerpartiets medlemstidning Politisk Tidskrift: ”En del kulturella skillnader länder emellan torde ha en rasmässig grund. Detta borde kunna sägas nu”.
Redan den 19 januari i år fanns det antydningar till en splittring inom distriktet. I en Facebookuppdatering på SD Göteborgs konto skrev Jörgen Fogelklou en
lång uppdatering som avslutades med orden: ”
Personliga vendettor, egna agendor och rättshaveristiskt beteende får man ägna sig åt i någon annan förening än i SD Göteborg.” Detta med anledning av GP:s
avslöjande om att Lars Hansson gjort försök att efterforska GP:s källor kring en
föregående publicering som avslöjade omfattande intern kritik mot Hansson och hans familj. Flera yttrandefrihetsexperter
riktade mycket skarp kritik mot Hanssons krav på att ”hitta läckor”.
Om tio dagar avgörs rond två av Mikael Jansson vs. Jörgen Fogelklou. Striden handlar om betydligt mer än en titelmatch om ledarskapsbältet för SD Göteborg. Det är en fight om framtidens inriktning av Sverigedemokraterna. Vinner Mikael Jansson ökar trycket på Åkesson – och prat om partisprickning kan bli aktuellt. Det absolut sista Jimmie Åkesson vill ha inför valrörelsen 2018, i en tid då SD försöker göra sig acceptabla som stödparti och även regeringspartner till Moderaterna, är en intern falangstrid på nationell nivå med krav på ökad nationalism och politisk radikalisering. Kritik utifrån går alltid att avfärda som PK-media eller övriga partiers retorik. Men intern kritik, drama inför öppen ridå, den minsta antydan inför väljarna att SD inte har ordning på sitt eget, det är ett existentiellt hot.
Räkna med att Jörgen Fogelklou kommer att ha hela partiapparaten i sin ringhörna under uppvärmningen de kommande tio dagarna.
Populismens beklämmande dilemma har angjort hamn. Nu börjar motresan för Åkesson och närmast sörjande. Nu är partiledningen för Sverigevännerna precis det som de så länge hatat och hånat, undergrävt och kämpat mot. Partiledningen, Åkesson, Karlsson, Jomshof, Hansson och Fogelklou, är nu etablissemanget – inom sitt eget parti. De är eliten. Och i en rörelse som inte bara släppt loss anti-etablissemangsreflexer utan aktivt underblåst dem, kan Mikael Janssons utmaning visa sig ligga helt rätt i tiden.
Oavsett utgång om tio dagar visar falangstriden på interna sprickningar inom Sverigedemokraterna. Hur partiet hanterar det återstår att se. Ett passionerat inlägg om vikten av sammanhållning av chefsideolog Karlsson på hans Facebooksida är en trolig salva.