Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
GT Ledarbloggen

ABF-cirklar löser inte Nordstans problem

En av de mest smärtsamma politiska episoderna i modern svensk politisk historia ägde rum i Rinkeby utanför Stockholm den 5 februari 1992. I ett försök att lugna en uppretad folkskara som samlats på Folkets Hus för att diskutera främlingsfientlighet och rasism föreslog dåvarande kulturministern Birgit Friggebo, dåvarande Folkpartiet, att de församlade skulle fatta varandras händer för att sjunga den amerikanska protest- och gospelsången ”We shall overcome”.

Det ekivoka förslaget är förevigat i ett pinsamt nyhetsklipp. Till saken hör att dåvarande statsministern Carl Bild (M) även var närvarade. Han bidrog knappast till att lugna massorna. Att prata om ”motsatsernas fredliga dynamik” var måhända en intressant politisk-filosofisk diskussion, men människornas rädsla och upprördhet för att bli ihjälskjutna av Lasermannen var måhända inte rätt forum för denna klassiska Bildtska ansats.

”Hallå, nu tycker jag att vi gemensamt, i denna sal, SJUNGER ”We shall overcome”.

Sällan har en svensk politiker varit så fel på det. Den totala bristen på konkret politiskt ansvarstagande var en brutal uppvisning mellan ”eliten” och vanliga människors reella önskan om politiskt ledarskap.

Ungefär samma känsla uppstår när Göteborgs kommunstyrelseordförande Ann-Sofie Hermansson föreslår att problemet med härjande killgäng i Nordstan ska lösas genom kultursatsningar. Som att lite körsång och pyssel-mys ska pacificera unga, rotlösa killar och män som skapar otrygghet. Det är den sortens, ursäkta ordvitsen i detta kulturpolitiska sammanhang, tondövhet som avslöjar en handlingsförlamning som inte bara är aningslös utan direkt provocerande. Hermansson vill att kulturen ska göra att Nordstan ”lever upp”. Man tar för sig för pannan.

Nu är problemet att Nordstan redan ”lever upp”, fast på helt fel vis. När till och med polisen attackeras i Nordstan är det omöjligt att garantera civila människors säkerhet. Att butikspersonal utsatts för sexuell trakassering och att våld och knarkförsäljning sker öppet, att det inträffar återkommande konfrontationer med ordningspersonal och väktare är inte möjligt att lösas med jonglering, feministisk improvisationsteater eller fingermålning. Problemen i Nordstan kan inte lösas via kulturstudiecirklar i ABF:s regi. Professionella kulturarbetare är heller inte socialarbetare.

De unga killarna och männen behöver omhändertas och i de fall de saknar rätt att vistas i Sverige och det finns möjlighet till det med återsändaravtal – skickas tillbaka till sina ursprungsländer. Gängen måste splittras. Om killarna har flytt från ungdomshem och HVB-hem skall de återföras dit och ges redskap och verktyg för att skapa sig normala liv i Sverige. Och i de fall som det finns en missbruksproblematik ska de få avvänjningshjälp.

Det är lätt att hålla sig för skratt för Ann-Sofie Hermanssons förslag. Det är som ett dåligt skämt där publiken inte vet om de ska skratta eller gråta. Ridån bör gå ner omgående.