Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
GT Ledarbloggen

Därför skrev jag inte om kebabpizza-motionen

Jag vet, jag vet. Rubriken säger emot sig själv. Men låt mig förklara.

I dag på ledarsidan i GT nämnde jag en del av de göteborgska riksdagsmotionerna. Jag skrev om Cecilia Magnussons (M) motion vars syfte är att få Eritrea att sluta upp med att utpressa svensk-eritreaner, om Mattias Jonssons (S) och Lars Hjälmereds (M) ypperliga förslag för att klämma åt den organiserade brottsligheten, inte minst i Göteborg. Och så skrev jag om ett av Robert Hannahs (L) förslag, att regeringen skulle säkerställa att Världskulturmuséet inte utarmas än en gång av folk som inte verkar vilja jobba i Göteborg trots att det hör till arbetsbeskrivningen.

Nu har jag inte läst alla 3 418 motionerna som lämnats in i år, men jag kan tänka mig att Robert Hannah är en av de enskilda riksdagsledamöter som skrivit flest motioner. En sökning bland motionerna ger 43 träffar. En enkel genomräkning visar att fler än 20 av dem är motioner som han själv författat, övriga är i samarbete med andra partikollegor.

Jag hade kunnat ägna en helsida åt alla dessa motioner. Troligtvis två, tre stycken, till och med. Och till skillnad från en hel del skräp som lämnats in och som kommer belasta det parlamentariska maskineriet under det kommande året, vissa längre därtill, är lägstanivån hög. En hel del av Robert Hannahs motioner är riktigt bra: inte minst den som kräver att det görs en ny nationell utredning över hedersrelaterat våld och förtryck (den senaste undersökningen om hederskultur bland ungdomar gjordes för sju år sedan, 2009). Den mycket omfattande motionen om förtryck och våld på asylboenden, där Robert Hannah bland annat kräver att de som trakasserar andra på asylboenden är de som ska flyttas, och inte de trakasserade, är viktig. Hannah har även författat en motion om återvändande terrorister, där de inte ska ges förtur i bostadskön och att anmälningsplikt måste råda i kommuner mot misstänkta terrorister.

Alla dessa, och fler därtill, är tankeväckande och konkreta motioner som förtjänar en seriös diskussion.

Är det då dessa angelägna motioner som fått mest genomslag i medierna? Nej, givetvis inte. Istället uppmärksammas Robert Hannah nu för sin kebabpizza-motion, 2016/17:339, där han avslutar med: ”Kebabpizzan har blivit en viktig del av den svenska matkulturen och förtjänar att uppmärksammas. Särskilt i dessa tider där svenskar med utländsk bakgrund pekas ut som ansvariga för allt negativt i samhället av främlingsfientliga krafter. Därför bör kebabpizzans status i svensk mattradition bekräftas genom att den 1 januari utnämns till Kebabpizzans dag.

Det går givetvis att hävda att Robert Hannah har en poäng. Det är en tanke: hedra det som hedras bör.

Robert Hannah agerar helt logiskt: detta är den typ av riksdagsmotioner som bryter genom bruset, som får rubriker, delningar och retweets. Kebabpizza i riksdagen är tillräckligt wacky och roligt för att faktiskt bryta genom och få uppmärksamhet bland de övriga 3 418 motionerna. Det är så medielogiken fungerar, och det är också politikens huvudsyfte: att väcka diskussioner, att skapa opinion. Ingen skugga ska falla på Robert Hannah för detta. Han gör det som krävs för att bryta igenom. Det är fullt förståeligt.

Och oavsett om motionen går igenom eller inte, så kommer Hannahs underliggande syfte, att väcka en positiv diskussion om vad svensk kultur i själva verket är, att ta tillbaka den ganska beklämmande och nationalistiska diskussionen om svensk kultur som rasat sedan i somras, att lyckas. Att använda kebabpizzan som ett argument för att mångkultur och integration faktiskt inte resulterat i systemkollaps är faktiskt en liberal angelägenhet.

Men är det verkligen en motion som kan komma att leda till stark, samhällelig förändring? Är det inte i själva verket som så att det är att sparka in öppna dörrar, när kebabpizzan redan är en ohotad kung på pizzatoppen den 1 januari varje år? Är det inte som så att mångkulturen och integrationen klarar sig alldeles utmärkt utan att det behöver skapas en nationell kebabpizza-dag? Det finns ju redan en sådan? Sverige måste vara världens minst inskränkta gastronomiska land i världshistorien. Det är över, klockan har slagit, faktumet är komplett: mångkulturen är inte bara här för att stanna, utan vi har blivit mätta och belåtna längs med vägen.

Kanske har Robert Hannah en poäng: varför älskar vi de positiva saker mångkulturen ger oss, men inte de som ger oss det? Varför låter vi små, konservativa minoritetsröster låta hävda att merparten av de som kommit till vårt land är skyldiga för det som en minoritet gör sig skyldiga till i form av hedersförtryck, terror, kriminalitet? När en illasinnad politisk minoritet använder en etnisk eller religiös minoritet för att göra lättköpta poänger, borde det finnas mer än kebabpizzan som får oss att reagera, att tänka till, att säga ifrån.

Kanske är det som så att vi i själva verket inte vinner diskussionen om mångkulturen så länge vi bara nöjer oss med att äta den mat som mångkulturen ger oss, men inte delar bord och måltider med människorna som knådar degen, viker kartongerna och frågar oss om vi vill ha en dricka för en extra tia.