Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
GT Ledarbloggen

Döden accepterar inga protester

Hur vi hanterar döden säger mycket om hur vi för oss i livet. I Sverige har vi sedan länge valt en institutionskultur framför ett rituellt möte med livets slutskede. Våra nära och kära hanteras av andra människor i sina sista dagar. Vi tar ett kollektivt ansvar för varandras rätt att slippa möta döden så långt det är möjligt. Har vi tur och vilja kan vi vara med våra nära i det sista ögonblicket, men processen dit är en offentligt finansierad praktikalitet. Döden är idag, krasst uttryckt, en ren formalitet.

Men alla som någonsin förlorat en älskad partner, en förälder, ett syskon eller mor- eller farförälder eller annan nära anhörig vet också att just slutskedet är av största vikt. En värdig hantering av de som kommit före oss är en självklarhet i ett välfärdssamhälle.

Men just denna institutionalisering gör också att vi ibland inte förmår hantera vår rädsla för döden, denna sista sanna frihet livet ger oss.

I Hovås protesterar ett 25-tal personer mot att det planeras för ett nytt hospice med plats för 15 människor längs med Fjordvägen, en av de mest natursköna platserna i hela Göteborg. Det är Änggårdens hospice i Lillhagsparken som ska stängas som nu söker ny plats.

I en av de skriftliga protesterna som inkommit till Stadsbyggnadskontoret skriver en förälder att deras barn ”blev alldeles bestörta, reagerade väldigt starkt och sa direkt att de skulle tycka att det var väldigt obehagligt att passera varje dag och behöva tänka på döden”.

Att det bland annat i Hovås och Billdal tidigare i år skapades upprörd stämning kring de föreslagna modulhusen för nyanlända och ensamkommande flyktingbarn- och ungdomar (en lynchstämning som ivrigt påhejades av Sverigedemokraterna) var inte bara ett motigt övre medelklassuppror mot det besvärande i att ta sin del av integrationsbördan. Det var en reell upprördhet över att det planerades för boende som kräver en rätt omfattande samhällelig struktur i övrigt som exempelvis vård, men som sedan länge berövats medelklass- och rikemansområden ”eftersom de ju klarar sig bra ändå”. Det var en målkonflikt: att ta ansvar kräver också en reell möjlighet att ge den samhällsservice som ett sådant åtagande skulle kräva.

Men att protestera mot att ett hospice ska byggas är något annat. Det är en alldeles egen form av inskränkthet. Och att använda sina barn som ursäkt för sin egen rädsla för och oförmåga att agera värdigt i relation till döden och livets slutskede är lika ovärdigt som motståndet mot att döende åldringar inte ska kunna göra det i en rofylld och naturskön plats. Barn tar ju som bekant efter sina föräldrar.

Och medan vågorna slår mot kusten nära Fjordvägen och påminner oss om hur livet, döden och de olika säsongerna kommer och går, så är det bara att beklaga att dumhet är någonting som består.