Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Marcus Birro

Ledighet är för amatörer.

Hur lata är era sommardagar då?
Mina är allt annat än lata. Jag får skylla mig själv. I april lovade jag förlaget att skriva färdigt romanen om fotboll (den handlar om Daniel som blir proffs i italienska AS Roma) under sommaren.
Någon vecka senare lovade jag ett annat förlag att skriva färdigt en bok om min kristna tro, också den i sommar.
Så det är fullt upp.
Men idag, när jag tog en promenad på Hornsgatan, såg jag plötsligt fler människor som tagit av sig sina sandaler och uppenbarligen börjat jobba igen och fast det kändes lite vemodigt, hösten blir vemodig när man blir äldre, så kändes det också rätt bra.

Det är nu inget synd om mig alls eftersom jag är lyckligare när jag arbetar än när jag är ledig. Ledighet är för amatörer. Detta med att ligga i dum sand och bränna sin hud är inte riktigt min grej. Inte heller längre att sitta i en flätad korgstol och dricka öl. Jag är för gammal för att spana på flickor (nåja…) och jag har nått den ålder då livet är ett krön från vilket man har en viss utsikt både bakåt och framåt i ens liv.

Dessutom har det varit fantastiskt roligt att skriva en roman om fotboll, jag har verkligen njutit av det.

Det var på tiden minst sagt.

I dag gick jag på Sats Södra Station för första gången. Jag försöker träna lite varje dag och ett enkelt sätt att hålla det relativt fräscht för sig själv att uppsöka lite nya ställen då och då. Efter träning börjar en kille snacka med mig. Han håller på Inter och som alla som följer serie A var han synnerligen trevlig.

Jag stod där i mina italienska fotbollsshorts och min löjliga italienska ryggsäck, en 41-årig tvåbarnsfarsa, och verkligen älskade att snacka bort en stund, om Inter, om Roma och om hur vi som älskar serie A är som maskrosor i den svenska fotbollsgyttjan.

Det är läskigt med tid, att upptäcka att man blivit så mycket äldre men ändå inuti fortfarande känner sig som tjugotvå.

När man är 41 år ska man kanske inte älska sina italienska landslagsshorts. Men det skiter jag i det, jag älskar dem ändå.

När jag var yngre var jag övertygad om att kärleken till italiensk fotboll skulle mattas med åren. Det blev tvärtom. Och dagar som idag, när jag möter unga människor som också älskar serie A, känner jag en stor tacksamhet att jag faktiskt vågade satsa på att skriva om Italien och den italienska fotbollen, att jag vågade ge mig in i den här världen. För det var alls inte självklart. Det är egentligen aldrig självklart någon gång.

Han berömde inte, smörade inte. Han bara började snacka serie A med mig, om värvningar och om Valencia som slog Inter igår. Vi har aldrig setts förut och ändå snackade vi som om vi känt varandra under flera år. Det är i sådana stunder som den här annars rätt meningslösa och plågsamma ”offentligheten” (eller vad vi ska kalla den) känns värdefull.

Då kände jag verkligen hur mycket jag saknat serie A under den här sommaren. Det ska bli fantastiskt att säsongen drar igång snart igen.

Jag kan också meddela att Club Calcio rullar på som tidigare i höst.