Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Marcus Birro

När odjuret briljerade över skönheten (Sagan om Italien-Brasilien 1982)

Jag läste Buster som de andra.
Jag trodde sagor och verklighet var två helt olika saker. Jag trodde alltid att sagorna skulle glittra mer än vardagen, locka mer, förgöra med en innerligare värme än den rätt rista, lagbundna och stela verkligheten.

Allt det kom på skam 5 juli 1982 när en tidigare mutdömd tanig man med Italiens vanligaste förnamn, reste sig och själv och sitt land och bar allting rakt in i historieböckerna.

Sommaren 1982 när jag fyllde tio år fick jag mitt första egna italienska pass och Ebba Gröns sista skiva. De är nästan för coolt för att vara sant. Snacka om två symboliska gåvor tidigt i livet.

Egentligen skulle Italien ha vunnit VM 1978. Så var det tänkt. Men man förlorade bronsmatchen mot Brasilien. Fyra år senare skulle de komma att mötas igen. Italien hade i stort sett samma lag som 78. Brasilien hade bytt ut flera spelare och kom till VM med ett fantastiskt lag. Alla älskade Brasilien. Alla har alltid älskat Brasilien. Det är ingen konst att älska Brasilien. Det är en kravlös kärlek. Italien spelade som lobotomerade spöken under gruppspelet. Tre oavgjorda resultat mot Kamerun, Polen och Peru. Italiensk media var inte nådig. ”Italien kräks på er” och ”Era Odugliga apor” är två fina citatet som sammanfattar läget i landet. Italien gick vidare som grupptvåa på fler gjorda mål.

Förbundskapten Enzo Bearzot stoppade sin pipa och förklarade krig mot media. Han skyddade sina spelare genom att helt enkelt hålla käften utåt.

1982 spelade man en andra kvalomgång i grupper indelade i tre lag där bara det första gick vidare till semifinal. Italien hamnade i samma grupp som huvudfavoriterna Argentina (med en ung Maradona) och Brasilien. Ingen gäspade ens över Italien. Italien var en kisspaus, en vårta på fingret, en undanstökad klamydia. Inte en enda människa på hela jorden trodde på Italien. Brasilien besegrar Argentina och till hela världens häpnad gör Italien det också, med 2-1. Inför den sista och avgörande matchen mellan Brasilien och Italien räcker det för brassarna att spela oavgjort för att gå till semifinal. Italien måste vinna.

I Brasilien räknas VM-laget 1982 fortfarande som världens bästa lag. Spelarna i det laget är mer omtyckta än de som faktiskt vann VM 1994.

Den brasilianska fotbollsleken var relativt ny i Europa 1982. Skrattet, sambatrummorna, tekniken och profilerna.

Italien? Ingen brydde sig. Ingen trodde på allvar att spelare som Marco Tardelli, Paolo Rossi, Bruno Conti, Antonio Cabrini och Gaetano Schirea skulle ha en chans.

Fram till den 5 juli hade Rossi spelat som en matförgiftad anka. Tillbaka i förtid från mutdomen hade han varit genomskinnlig i gruppspelet. Han var inte dålig. Han var sämre än dålig. Han var ett minustecken, en defekt.

Efter fem minuter mot Brasilien har han snappat upp ett brasilianskt försvarsmisstag och krutat in 1-0 för Italien. Han firar knappt, sträcker bara stelt upp armarna mot himlen. Han ser uppriktigt förvånad ut.

Sambatrummorna fortsätter med oförminskad kraft från läktarna. Brasilien spelar sitt pantenterade kortpassningsspel och strax är den gänglige Socrates (utbildad läkare för övrigt) helt fri och gör enkelt 1-1. Ordningen är återställd.

Tills 25e minuten när Rossi gör 2-1 för Italien vilket också ställningen är i paus.

Pappa står på balkongen och kedjeröker. Man ser tydligt att hans hand darrar. Jag och brorsan står upp i soffan. Jag har bitit mig handen så att det blöder. Det är första gången jag kan minnas att jag känner smaken av blod.

Falcao gör ett fantastiskt vackert mål och kvitterar till 2-2 efter 68 minuter och då är Brasilien vidare. Hela världen sjunger. Hela världen dansar. Alla är nöjda. På Kaprisgatan i Angered sjunker modet. Farsan häller upp ett glas grappa. Brorsan stirrar bara apatiskt rakt fram. Jag orkar inte sitta kvar utan går ut i den lilla parken och sparkar lite boll mot parkeringshuset i min ensamhet. Hela kvarteret ligger öde. Plötsligt ser jag min bror komma springa som en idiot rakt emot mig. ”Vi vann, vi vann” skriker han och jag kan inte förstå vad han talar om förrän jag ser flaggan han har med sig och jag sjunker ner på gräset och upplever min dittills största lyckokänsla i livet.

Paolo Rossi har avgjort . Dino Zoff, gamlingen som var med redan i VM 1970 har gjort en räddning som gått till historien. Han fångar bollen när den nästan redan är inne, dyker ner och limmar den exakt på mållinjen.

Italien vinner. Odjuret har krokat av skönheten. Världens vackraste Brasilien får åka hem med sina trummor, tillbaka till tangkalsonger, plymer och sandstränder. Världens vackraste sambaarme´ skickas hem av den azurblå plutonen. Det är så vackert. Det är en mytisk match redan när den spelas. Det är första gången som världen gör ett misstag genom att avfärda ett italienskt landslag. En piprökande Bearzot och ett oändligt storslaget landslag vinner senare hela VM. Nästa gång det hände röker förbundskaptenen cigarr och heter Marcello Lippi.

Men nu är det sommaren 1982. Den karga, krävande kärleken har rest sig på nio och slagit hela världen med häpnad. Världen blir sig aldrig mer lik. Allting är förändrat för alltid. För Italien som land, de som var med och vann, och inte för minst är allt för evigt förändrat för en tioårig liten pojke i Lövgärdet som just lärt sig att livet kan verka besynnerligt ibland, men att de vackraste sagorna inte enbart går att läsa om i böcker, utan att verkligheten alltid löper vallgravar runt dikten när det verkligen gäller.