Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Marcus Birro

Hjärnan är överskattad. (Reflektioner från en stund i Jönköping).

Jag står på en svart sten precis bakom piren, nästan i Vättern. Bakom mig hör jag skratt och glas som skålas. Jag är i Jönköping och känner mig som Lundell när jag står och ser ut över vattnet. Sommarkvällen är ljus, det är fortfarande rätt varmt och på fredag vänder det och blir mörkare igen.
Vi lever i ett land som rusar nerför i en brant mot mörkret, nästan alltid.

Jönköping är en vacker stad. Jag trivs med att gå runt och turista lite. Någon skriker ”Heja Roma” och jag skriker samma sak tillbaks. Jag lyssnar på Joakim Thåström och krattar grusstigen bakåt för romantikern i mig. Han lämnade mig aldrig. Trots allt som hänt, trots alla år, alla framgångar och bakslag, alla nya ideal och övertygelser så lämnade han mig aldrig.

Romantikern trivs med att vara ensam, om så bara för några timmar. Han strosar runt lite på måfå, ser drömmande ut över vattnet, tänker enbart med hjärtat.

Om man hänger på ett kors släcker kroppen ner för att klara syretillförselsen till hjärta och lungor. Hjärnan släcks ner rätt snart. Hjärnan är inte särskilt högt prioriterad med andra ord.

Jag sitter på en bänk i parken bakom bussarna i Jönköping, vid den vackra fontänen, och inser att det här livet är det enda jag har och på flera sätt är jag mer förvirrad, mer hjälplös. mer utsatt, mer ensam och mer sårbar än jag någonsin varit i hela mitt liv.