Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Marcus Birro

En skattkista i bottenslammet.

Vilka liga är egentligen vackrast och bäst?
Debatten blossar upp som en sugmärke lite då och då.

Den är som en gammal schlager; alla kan sjunga med. Alla från Siv Malmkvist till Marilyn Manson. Man kan mäta detta på tusen olika sätt. Det är lite grabbigt. Som att sitta på puben och plocka fram plånboken och visa bilder av flickvännen. Vem är vackrast? Svaret: Den egna kärleken.

Jag minns en gång när jag äntligen skulle frå träffa Morgans nya flickvän, Estelle från Paris. Förutom att ha ett skönt porrigt namn så hade jag målat upp en inre bild av en lång, slank fransyska i höga stövlar och kort röd regnrock som lade huvudet på sned när hon log och tyckte om att sparka i lövhögar i regnet när hösten kom.

Vi satt och väntade på en bar inne i stan när Morgan med sällskap dundrade in i lokalen. Med sig hade han en oansenlig, kort, blond och ordinär flicka. Hon presenterade sig som Estelle. Morgan tindrade med hela kroppen. Jag hade aldrig sett honom så kär. Det här var hans drömflicka. En högst ordinär gråsten men för honom givetvis en pärla i dyn, en skattkista i bottenslammet.

Så fungerar kärleken. Man kan aldrig beskriva den. Innebörden undanflyr oss. Den drar in sina klor just när vi håller på att få grepp om den.

Men ändå. Det är ju roligt att sitta i bastun och hålla in magen. Det är ju kul att skryta med sin älsklings skönhet. Är man kär vill man ju berätta för hela världen hur kär man är, vem man är kär i, och att det kanppast funnits någon på hela jorden som varit kär före just mig!

Jag får ofta höra att italiensk fotboll är korrupt, att allting ruttnar inifrån, att det är samma trötta gubbar vid makten idag som före Calciopoli. Många står vid stupets rand och sjunger italiensk fotbolls svanesång.

Många vill se oss falla ner i ravinen och gärna stå där och skyffla jord över skiten medan de mumlar: ”Vad var det vi sade…”

Det är ett ständigt rotande i journaler och tidningar, det är skandalrubriker och allvarliga miner. Det är katastrof. Det är ruttet allting. En av de sämsta anklagelserna jag hört är att italiensk fotboll ”bara är kulisser.” Att allting är fortsatt uppgjort. Att ingenting hänt sedan Moggi. Det är inte sant. Mycket har hänt. Inte tillräckligt mycket men det har bara gått två år och Italien förändras långsamt. Och det är skitsnack att italiensk fotboll bara är kulisser…

I inget annat land i Europa finns det så mycket bakom kulisserna som just i Italien. Det finns en hel skog där. Det är ju bland annat det som gör att jag älskar Italien och serie A, att det aldrig skramlar tomt om fotbollen. I Italien är fotbollen på riktigt.

I England doftar det inte ens gräs och liniment längre. Allt är uppstyrt, Allt är perfekt. Inte en kameravinkel ligger fel. Är det någonstans som fotbollen är en kuliss, och enbart en kuliss, är det i England.

Belackarnas ständiga rotande i nystan som inte leder någonstans, är värre än de hemskaste konspirationsteorier. De har en tes; att allting är korrupt i Italien och sedan ska allt som händer, också sådant som faktiskt strävar mot en annan utveckling, in i den där mallen, bli en del av den tesen.

Mycket i Italien kan bli mycket bättre men att beskylla italiensk fotboll för att bara vara ett skal, en kuliss, är inte sant. Italien är mycket mer än så. Italiensk fotboll är Estelle för Morgan. Och för mig.

Liket lever. Allt fler människor går på fotboll i Italien. Allt fler bekänner sig som supportrar. Det finns hopp.

Efter två veckor tillsammans med Morgan och Estelle blev flera av oss förälskade i henne och det blev en riktig såpa av allting. Men det är en annan historia,

Kärleken finns i överflöd och den har tusen ansikten.