Marcus Birro

Visst älskar vi fortfarande.

Höga förväntingar och hög puls. En cupfinal i Rom mellan Roma och Lazio och den där sneda, höga solen precis ovanför Stadio Olimpico. Det blir en usel fotbollsmatch men ett skräckblandat spektakel. Och som alltid bara en vinnare.
Både rätt och fel vinnare, om ni frågar mig.

Regnet öser ner över Södermalm. Jag sitter bedrövad och uppgiven i min blodröda Roma-tröja medan Totti Birro rusar runt i sin Spindelmannen-keps och undrar varför pappa är så förtvivlad.
Är du ledsen, pappa?
Lite.
Varför?
Roma förlorade.
Då blir han tyst ett tag och säger sedan:
Men du älskar väl fortfarande Roma?

Det är min sons största skräck. Att något så hemskt ska inträffa att kärleken dör. Men den gör ju inte det. Min kärlek till Gli Azzurri överlevde sexton års terror mellan 1990-2006. En supporter vet att livet handlar om sexton års lidande för att få chansen att njuta en kort sekund. Att vara supporter handlar om att lära sig leva med sorgen.

Min kärlek till AS Roma är av lika stryktålig natur. Det är en kärlek som skänker mig mycket stolthet men också, om vi ska vara ärliga, så gör den mi ofta förtvivlad, ursinnig och uppgiven. Men kärleken till ett lag är inget val. Jag går inte och lägger en valsedel i ett kuvertet vart fjärde år. Jag älskar för att jag inte kan annat. Också nu, minuterna efter att ärkerivalen Lazio slagit Roma i den italienska cupfinalen i Rom älskar jag.

Det är en match som det talats och skrivits om under flera veckor. Aldrig förr har Lazio och Roma drabbats samman i Rom för en cupfinal. Stämningen innan är magnifik. Olimpico må vara en gråtfrädig gammal friidrottsborg men få arenor är ändå lika klaustrofobiskt underbara när de grå betongblocken fylls av människor.

Det är tur att matchen betyder så mycket för själva spelet är inte mycket att skriva hem om under första halvlek. Roma har ett enda riktigt anfall och Lazio är inte mycket bättre. Miroslav Klose har matchens bästa chans med en nick från nära håll medan Michael Bradley av alla människor sliter sig loss och får iväg ett värdelöst skott mot Marchetti. Annars är det mycket felpassningar, våldsamma brytningar och en hel del gula kort. Romas Lamela, som varit fenomenal under säsongen, verkar redan sila Sardinien-sanden mellan tårarna för han är inte alls med i matchen. Romas ständigt oförlösta löfte Mattia Destro är så usel att jag inte begriper varför han inte blir utbytt efter en kvart. Men han får fortsätta tappa och slösa bollar en bra bit in i andra halvlek. Bäst på planen är Lazios försvarare Giuseppe Biava. Han står rätt, bryter rätt, gör allting rätt.

I andra halvlek öppnar matchen äntligen upp sig. Anfallen blir längre och snabbare och på ett av dessa anfall gör Lazio 1-0 genom grovjobbaren Senad Lulic. Roma är finsnickrare hela bunten men den sena solen som sjunker bakom cypresseran runt arenan vägrar att bli så där magiskt blodröd som den kan bli i Rom på sommaren. Den bara försvinner plötsligt, rullar över himlen som en kula på en skolgård. Roma har tjugo minuter på sig och sätter in Osvaldo vars enda bidrag till matchen är ett snyggt korstecken när han joggar in på planen. Roma lyckas inte under sina jagande tjugo minuter skapa en enda farlig målchans och Lazio vinner till slut rättvist med det förtvivlat plågsamma, eller outsägligt underbara 1-0.

Min son Totti är 4,5 år gammal. Han älskar Roma för att jag berättat hur mycket jag älskar dem. I går kväll ville han sova i sin egen Totti-tröja och jag höll honom nära tills han somnade.