Marcus Birro

…Som rosenblad innanför allting.

Jag har sett på och talat till Gud som en avbytare, som en av de längtande längs sidlinjen, en av vattenbärarna.

Vi har stått där vid sidlinjen och sett de stora, starka, rediga pojkarna spela från start och alltid ta chanseen, aldrig passa fel eller göra självmål. Vi har stått där med vatten i händerna och med längtande blickar mot tränaren som alltid ber de andra värma upp. Jag har sett på Gud som en förlorare med överdragsväst som innerst inne hoppas att det där laget han spelar för får storstryk så att man får chansen någon gång.

Jag har burit allt mitt hopp i mina händer som en skopa vatten.

Det blåser grått över Södermalm och jag känner mig som minuten innan jag ska gå upp på en scen. Regnet rasar in som en fyllesjuk polare. Regnet är som hösten, som sommaren, som kärleken, den går inte att hindra. Ena dagen är de sommar och sol och nästa dag ligger hösten där i soffan med en flottig pizzakartong och undrar om det finns mer ved till den öppna spisen.

Katten sticker ut nosen genom fönstret men går och lägger sig under sängen igen.Jag saknar serie A trots att ligan nyss avslutats.

I dag ska jag till Italienska ambassaden med anledning av att det är Italiens nationaldag på söndag.

Jag har Serie A i blodet och denna kärlek fäller ut sina små vingförsedda änglar och krigare varje söndag klockan 1500, också när serien inte startat ännu.

Jag föddes med navelsträngen runt halsen. Ingen berättade det för mina föräldrar utan min mamma hittade av en slump (om det nu finns en sådan) min journal på sjukhuset och där stod det att jag vara nära att dö vid födseln. Det förklarar rätt mycket. Det förklarar mitt supande under femton år, det förklarar min rädsla för allting, det förklarar min längtan att få känna det här märkliga livets allra innerst nervtrådar, att få röra mig på botten av allt utan karta eller kompass utan vara med ett bultande hjärta som guide i en skog och en värld som blir allt mer besynnerlig.

Jag har Italien och Il Calcio i blodet. När jag dricker mitt kaffe blandas det kolsvarta med det röda och längtan efter seriestarten är som flugpapper, allt fastnar där; vad jag än talar om, vem jag än träffar, vad jag än ska göra; allt kretsar kring den italienska fotbollen.

Gud är alltid avbytare. Gud går aldrig på röda mattan. Gud gömmer sig bland kamerablixtrana. Gud får inga förstasidor eller mittuppslag. Gud är inte Ronaldo.
Gud är längtan efter fullbordan.

Serie A är som rosenblad innanför allting.