Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Marcus Birro

…Och solen är ännu gul och röd.

Kärleken till laget är skoningslös.
Den tar inte hänsyn till sandiga fotbollsplaner, Lazio, Albanien-gråa arenor, förbannade förluster,om motståndarna heter Albinoleffe, Inter, eller står framför en i spegeln.

Kärleken till laget, till tröjan, till staden, landet eller bygden är stark som blod, stark som Fabio Grosso vid den avgörande straffen i VM-finalen.

Kärlek ska aldrig behöva försvaras.
Man älskar sitt lag för att det är en del av en. Man älskar därför att man är dömd att älska. Man är kidnappad av kärlek.

Vi lever i en skoningslöst ytlig tid.
Allt är till salu.
Men inte kärleken till laget.
Tänk efter och gå igenom ditt liv. Kvinnor och män har kommit och gått. Vänner har brutit upp och försvunnit. Framgångar och skandaler har dragit in sina klor och lämnat dig.
Allting har kommit och gått.
Kärleken till tröjan och till laget består.

Allt för många underpresterade när det gällde som mest. Allt för många gjorde allt för lite. Därför vann Lazip cupfinalen och som Romanista förlorar man med bitterhet men med värdighet.

Det är mäktigt med trofast kärlek.
Därför är fotboll kultur.
Därför knäcker vilken fotbollsmatch som helst all form av oberiplig modern poesi där kulturanonanisterna slänger sig medobegriplighet som vore det en dygd.
För mig är poesi och kärlek samma sak.
Man ska bli berörd, passionerad, från sina sinnen av poesi.

Det var fint att förflyttas till Rom för några timmar, se cypresserna vaja lätt i den ljumma vinden, se solen rulla över himlem, höra Curva Sud sjunga för oss, för hela världen.

Men det var Lazio som vann. Det är Lazio som spelar Europa League nästa år och det är Lazio som sjunger sina ljusblå, hemska sånger mot himlen i natt.
Jag antar att Trastevere ligger öde. Jag antar att mina steg mot kullerstenarna hade ekat i den tomma rymden i natt.

Himlen är alltid blodröd. Solen likaså. Roma är en del av mig och tvärtom. I kväll räckte det inte.
Men livet börjar om, solen går upp igen, strax, snart, som den alltid gjort.
Och den är fortfarande gul och röd…