Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Marcus Birro

Kärleken till Roma.

Många gånger tidigare har ju derbyt varit en elegant fickparkering, en sorts sidovinst i jakten på lite lugn och ro, topplagen eller så.

Idag är det annorlunda.

En seger skulle innebära att en vandring uppåt får sin början. Det är en helt nödvändig vandring. Vi har en lång väg upp. Men det finns en utmaning i det där. Man kan lära sig älska utmaningen, istället för att vara rädd för den. Man kan lära sig älska utmaningen och sedan övervinna den, komma upp på krönet och vidare, stolt, segerviss och bättre än någonsin.

Som jag önskar att jag var i Rom idag. Men jag sitter på Södermalm i Stockholm, under ett tag av lila ösregn, och försöker låta bli att bli allt för nervös.
Det går så där ärligt talat.

Jag vet ju hur staden Rom sjuder under sådana här dagar.
Jag minns en annan gång, inför ett annat derby, när jag strosade runt i Trastevere. Det var också en söndag och jag mötte flera familjer som klätt sig söndagsfina. Särskilt en familj fångade mitt intresse särskilt.

Pappan såg extremt nervös, lite pressad ut. När vi kom närmare varandra såg jag han subtila, eleganta Roma pin som han fäst i kavajuppslaget. Som en liten blomma av eld nära hjärtat. Vi såg på varandras. Jag visade min Roma tröja under rocken och han log kort, och hans son pekade på tröjan och gjorde segertecknet. Det var ett tyst men värdigt möte.

Det var en oerhörd koncentration på gatorna, som jag antar att det är i dag också. Folk är fokuserade. Det är derby i världens vackraste huvudstad.
Rom lever upp sådana här dagar. Det är som om en del av forna tiders glans tittat fram genom murbruket, genom avgaserna, genom de sönderfallande statyerna, husen, gränderna.

Den här staden är plågsamt vacker, som ett blåmärke av kärlek.

Jag minns derbyt jag var på efter Gabriele Sandris död. Lazio -klacken hade en stor banderoll i Romas färger, där det stod ”Tårar har ingen färg”.

Ett derby kräver rivalitet. Men ett derby kräver inte hat.
Det är en och samma stad det handlar om. Den snuskigaste formen av krig är alltid inbördeskrig.
Låt oss hoppas på ett känslofyllt, engagerat men hatfritt derby.

Ingenstans är kopplingen mellan hjärta och fotboll så nära som här nere i Rom. Man kommer helt enkelt inte närmare mänsklighetens vaggam själva fundamentet i vår historia, varifrån vi kommer. Romarna hade varmvattenbadhus när vi kröp omkring och slog varandra med benrester uppe i norr.

I kväll kommer Roma blomma som en vacker muskel, som ett hjärta.
Hjärtat är alltid rött. Och starkt som vin.

Vad blir det? Ett vinrött hjärta givetvis, fyllt till bredden av kärleken till den här staden, till kyrkorna, gränderna, gatorna, torgen, människorna, drömmarna som stiger som andedräkt mot hustaken och terrasserna överallt och ikväll hoppas jag, i alla fall i fantasin och i anden få sitta på en sådan terrass och dricka ett kallt glas subtilt kolsyrat mineralvatten efter att ha sett den stora, starka och vackra vargen käka örnungen.

Forza Roma.