Marcus Birro

En av er- Ett manifest.

För vem skriver man?
För sig själv. För att slipa på sitt hantverk. För att det är underbart att känna fingrarna dansa fram över tangenbordet? Ja, ibland.

För att man har en passion som hotar att svämma över om man inte lyckas strutera den. Ja, definitivt.

Att skriva är den vackraste form av struktur. Jag hör ibland att människor säger att det inte finns ord för att hur bra eller dåligt de mår, att känslorna skulle vara ogripbara, omöjliga att fånga in, skriva ner och åskådliggöra.
Det är lögn. Det är i själva verket värre än lögn.
Det är en slarvig lögn.

Om man inte lyckas sätta ord på sorgen eller glädjen, hur ska man då kunna veta vad det är man sörjer eller glädjs över?

Hantverket, själva skrivandet, är bara nyckeln in till alla de hemliga, fantastiska rum där vi kan träffas och jämföra våra erfarenheter, vår glädje och vår sorg. Skrivandet är en väg till förståelse.

Jag har aldrig haft några högre tankar om mig själv. Jag ser ut som en blandning av Kermit och Kurt Olsson. Jag lever ett, nyktert, rätt ordinärt liv. Jag har stor sorg släpandes i mina steg. Jag bär mina ärr som medaljer. Jag håller hela tiden världens ondska en armlängs ifrån mig med shjälp av skrivandet.
Jag går upp på morgonen och dricker mitt kaffe. Jag ser människor korsa torget utanför fönstret. Jag trivs i Stockholm.

Jag har ett sinnesjukt liv bakom mig. Jag står för allt jag gjort. Varför? Eftersom jag kommit ut levande på andra sidan. Eftersom jag lärt mig av mina misstag. Det är som att hata Totti eller Materazzi hela livet för något dumt de gjort, ångrat, tagit straffet för, och faktiskt lärt sig något av. Det värsta är inte att vara en idiot. Det värsta är att fortsätta vara en idiot tusen gånger om, att aldrig lära sig av sina misstag. Det finns inte en enda människa som inte begår misstag. Våra villkor är mänskliga och människor fuckar upp det.

En enda sak är jag bra på. Jag kan skriva. Det är nu ingenting jag dagligen går runt och berömmer mig för. Jag smeker inte mig själv framför spegeln. Jag kollar inte ner på dass efter att jag varit där. Att skriva är mitt yrke. Jag är som en diskare, busschaufför, sjuksköterska, lokförare eller takläggare. Jag är som vem som helst. Jag försöker göra mitt yrke som bra som möjligt. Ibland lyckas jag, ibland är bussen sen, ibland sticker jag nålen i fel ven, ibland regnar det in.

Och det här är läsarna kommer in. Du läser detta för att du tycker om att få dina egna känslor förklarade för dig. Du läser detta för att du kan känna igen dig eller inte, bli glad eller förbannad. För att du vill bli berörd i någon form. Skrivandet handlar om att beröra! Inte om att skryta om vilka skolor man gått på eller vilka polare man har.

Som Zlatan sade en gång:
– Det är Kalle Anka nivå , och det är inte min nivå…

Du läser detta för att få dina fördomar bekräftade eller krossade. Du läser detta med högt ställda förväntningar. Och med all rätt. Skrivandet är ett hantverk. Mitt yrke handlar om att lyckas sätta ord på det du känner innan du lyckats göra det själv. Ibland misslyckas jag, ibland lyckas jag. Hantverket är viktigt. Du ska kunna lita på att jag sköter mitt jobb med all den inlevelse, hela det hjärta, med, all den passion och all den längtan man kan förvänta sig av en poet i Stockholm som älskar Il Calcio, Gli Azzurri och Italien.

Så det där jag skrev i början är alltså inte helt sant.
Jag skiver för dig. Det är en ynnest.

Jag är en idiot. Jag är naiv som en nyfödd. och ni kan aldrig nå mig där. Jag är stolt över det . Jag är glad att jag är en löjlig supporter som halkat in i finrummet.

Det finns inga svala drinkar, inga balla fester, inga inplastade pressleg. Det finns bara jag, en passion och ett hantverk. Och så finns du.
Och jag är stolt över att få vara en del av allt detta.
Vi är i samma rum.