Månadsarkiv: maj 2013

Jag har sett på och talat till Gud som en avbytare, som en av de längtande längs sidlinjen, en av vattenbärarna. Vi har stått där vid sidlinjen och sett de stora, starka, rediga pojkarna spela från start och alltid ta chanseen, aldrig passa fel eller göra självmål. Vi har stått där med vatten i händerna och med längtande blickar mot tränaren som alltid ber de andra värma upp. Jag har …

För vem skriver man? För sig själv. För att slipa på sitt hantverk. För att det är underbart att känna fingrarna dansa fram över tangenbordet? Ja, ibland. För att man har en passion som hotar att svämma över om man inte lyckas strutera den. Ja, definitivt. Att skriva är den vackraste form av struktur. Jag hör ibland att människor säger att det inte finns ord för att hur bra eller …

Jag förstår att Zlatan saknar Italien. Jag förstår att han saknar Turin. Jag tillbringade några regniga men fantastiska dygn vid stranden av floden Po förra månaden och fick omedelbart en känsla av hemkomst i blodet. Det är en familjär stad. Den är tillräckligt liten för att man ska komma ihåg vilken gata som har slarvig stenläggning, men tillräckligt stor för att rymma hemliga parker, undangömda restauranger och små utsökta torg. …

Farsan kom till Sverige från Italien för att bo i baracker och bygga upp landet. Det var på sextiotalet. Det är länge sedan. Efter att arbetstiden gått ut åkte han hem igen, långt bort från det märkliga landet i norr. Men så gick det som det brukar gå. Kärleken, den eviga och starka, den oerhörda, drabbade honom. Så han kom tillbaka. Ringde mamma (som inte var mamma ännu ) från …

Höga förväntingar och hög puls. En cupfinal i Rom mellan Roma och Lazio och den där sneda, höga solen precis ovanför Stadio Olimpico. Det blir en usel fotbollsmatch men ett skräckblandat spektakel. Och som alltid bara en vinnare. Både rätt och fel vinnare, om ni frågar mig. Regnet öser ner över Södermalm. Jag sitter bedrövad och uppgiven i min blodröda Roma-tröja medan Totti Birro rusar runt i sin Spindelmannen-keps och …

Kärleken till laget är skoningslös. Den tar inte hänsyn till sandiga fotbollsplaner, Lazio, Albanien-gråa arenor, förbannade förluster,om motståndarna heter Albinoleffe, Inter, eller står framför en i spegeln. Kärleken till laget, till tröjan, till staden, landet eller bygden är stark som blod, stark som Fabio Grosso vid den avgörande straffen i VM-finalen. Kärlek ska aldrig behöva försvaras. Man älskar sitt lag för att det är en del av en. Man älskar …

Många gånger tidigare har ju derbyt varit en elegant fickparkering, en sorts sidovinst i jakten på lite lugn och ro, topplagen eller så. Idag är det annorlunda. En seger skulle innebära att en vandring uppåt får sin början. Det är en helt nödvändig vandring. Vi har en lång väg upp. Men det finns en utmaning i det där. Man kan lära sig älska utmaningen, istället för att vara rädd för …

En natt i Rom är som en tecknad film. Alla känslor förstärks. Alla sinnen går¨på högvarv. Staden är evig och för några timmar luras du att tro att du också är det. Det är makalöst och helt underbart. För att verkligen förstå måste man ha varit där. Ni som varit i Rom och förälskat er vet vad jag skriver om. Det är som en klåda man inte vill ska gå …

Nu för tiden har i alla folk en föreställning om italiensk fotboll. Att den sedan allt för ofta är grovt förenklad, väldigt felaktig och proppfull av fördomar är en annan sak. Den kampen för vi alla när vi håller vår kärlek till Il Calcio som ett varmt hjärta i kupade händer. 1987 låg Italien på en annan kontinent kändes det som. Jag höll stenhåt på Inter mot Blvåitt i Uefacupen. …

1. Francesco Totti går förbi Gunnar Nordahl. Att ha varit en fanbärare i samma klubb i tjugo år och dessutom fortsätta vara helt avgörande för sitt lag är svårslaget. Jag fick sitta bredvid Thomas Nordahl när Totti sköts sig förbi Gunnar och Thomas tog det med ro. Totti äe en ambassadör för allting jag älskar med serie A. 2. Inter-Milan, 24 februari 2013. Att få stå på San Siro i …