Marcus Birro

Balotelli- Det nya Italiens superstjärna.

Sista dagen i januari. Vilken befrielse.

Det är flera plusgrader i luften när porten knäpper igen bakom mig. Snön är borta men gruset ligger kvar. Träden står kala och vid fyrans busshållplats trängs det som vanligt mer folk än vad som kommer kunna få plats på den totalt fullastade bussen.

Jag sneddar över Långholmsgatan med livet som insats. Isen har spruckit upp under bron över till Reimersholme.

Jag tänker en del på Italien, på Silvio som verkar vara på väg tillbaka i politiken, på Balotelli som är tillbaka i serie A igen, på Conte och hans heliga ilska efter domarmissen mot Genoa och jag tänker att jag bra gärna skulle vilja strosa i den varsamma solen i Rom i detta nu.

Knyta slipsen och traska ut och in i gränderna, bara sitta en hel dag vid en skrangligt järnbord på något torg och dricka en perfekt kaffe.

Italien är ett land som älskar sina fotbollsstjärnor. Eftersom landet inte har några rockidoler av rang har fotbollsspelarna kommit att representera alla former av flärd och äventyr.
Men även i det sammanhanget strålar Balotelli. Han går över alla trösklar. Han pryder alla sorters omslag, damtidningar, herrtidningar, fotbollstidningar, skvallertidningar, seriösa tidningar, alla former av media. Han är så nära en Zlatan Italien har kommit.

Tidigare har italiensk fotboll älskat sina trotjänare. Maldini, Del Piero, Zanetti, Di Natale Totti och en del andra.

Denna oerhörda fascination för Balotelli går på tvärs med allt det där. Det är nytt för Italien på flera sätt. Också det faktum att han är svart i ett land som ofta anklagas för rasism är intressant.

Donadoni brukar alltid säga att Italien är ett gammalt land. Och på flera sätt har han rätt. Italien styrs i dag ungefär som romarriket styrdes för två tusen år sedan. Samtidigt är staten Italien bara 150 år gammal. Det betyder, bland mycket annat, att de lokala regionerna är starkare var för sig än landet är tillsammans.

Jag älskar Italien för båda dessa saker. Min kärlek till Italien är ibland rörande naiv, men kärleken går djupare än förnuftet. Jag vet att jag är en idiot men jag skiter i det.

Jag ska åka till Milano i februari. Denna märkliga stad. Milano är som en ständigt föränderlig kub. Det är ingen vacker stad men det är en stad att vara vacker i.

En stad för sådana som Mario Balotelli.