Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Marcus Birro

Nu kör vi! (Kärleken är evig):

Kärleken till serie A är för evig. Den är livslång. Den är också kronisk. Den går aldrig ur kroppen. Vill man vara orättvis kan man säga att den är som en sjukdom.

Kärleken till serie A påverkas inte av att Silvio låter Milan skreva för varenda rik uppköpare i hela den fria (och ofria) världen. Den påverkas inte av skandaler och gråtfärdiga arenor från helvetet. Kärleken till serie A är som en varm, hjärtformad skugga. Den är en del av vem jag är. Och just nu behöver serie A min kärlek, och din, mer än någonsin.
Bördtext:
En vän, vi kan kalla honom Martin, säger att han föreställer sig Italien som en öken. Ur denna öken går ett lämmeltåg av stjärnor. Kvar blir bara sand och tystnad.
Martin älskar Italien men är också en av alla dem som anser att fotboll bör spelas av världsstjärnor med kända namn. Sant är att italiensk fotboll dränerats på namnkunniga spelare. Det började redan i maj när legender som Nesta, Gattuso, Zambrotta, Inzaghi, Seedorf, och Van Bommell gick runt och grät inne på San Siro efter Milans sista match förra säsongen. Jag grät jag också. Jag är en blödig jävel. Jag grät tyst, som löjliga män gör.
Sedan drog skandalen in över Italien med ett åskväders förödande noggrannhet. Polisen körde in genom grinderna på landslagets träningsläger vid Coverciano utanför Florens bara några dagar före EM.

Några dagar senare ställde Italien upp varenda dörr på glänt och förlorade solklart mot Ryssland med 0-3. Vi som skvalpar runt med azurblått blod stålsatte oss för det värsta. Kanske borde vi lärt av historien och faktiskt vågat lita på att italienska landslag levererar som bäst under stark yttre press.
Ni kan säkert historierna runt VM 1982 och 2006. Den här gången lyckades humanisten, medmänniskan och fotbollstänkaren Cesare Prandelli ena landslaget runt helt andra värden. Han talade om Italien som ett gammalt land och att Gli Azzurri därför måste visa det nya, moderna, mänskliga, värdiga Italien. Prandelli lät lika mycket som en icke korrupt politiker med hjärtat på det rätta stället, som en förbundskapten i fotboll. Vi var många som förälskade oss i Prandelli. Jag gjorde det redan för flera år sedan, när han lyfte Fiorentina på helt nya, sagolika vingar. Han lärde ut fotboll och medmänsklighet med samma värme. Han hade lärt sig av livet. Nu lärde han ut livet till sina spelare. Enastående på alla sätt.
Italien tog silver i EM, Andrea Pirlo fick sex år efter sitt VM-guld plötsligt ett andra genombrott och Mario Balotelli fick ordning på sina märkliga hjärngångar och skickade hem Tyskland helt på egen hand. Italien spelade jämnt mot Spanien, spelade ut England och slog Tyskland i semifinal.

i finalen blev Spanien på tok för svåra, men det var en förlust som trots allt gick att hantera. Ingen hade räknat med Italien. De gick till final. Det visade prov på lite av varför jag älskar italiensk fotboll så mycket. Den reser sig igen, som Thorsten sjunger. Just när italiensk fotboll har ansiktet i rännstenen och ösregnet drar in, och just när ingen tror att det finns hopp, så reser sig landet upp. Det är storslaget.

Till den här säsongen har massor av duktiga spelare försvunnit. PSG har ju byggt hela sitt desperata lagbygge på spelare från serie A och dessutom har flera storspelare som kanske bara för två år sedan gärna skulle gått till Italien nu valt andra ligor.
Zlatan, som varit en briljant ambassadör för Sverige i Italien och så klart för Italien och serie A i Sverige, har flyttat till Paris och med honom hänger de Zlatanisterna, som en myggsvärm biter sig fast på den svettiga buffelns rygg. Att följa Zlatan har rätt lite med kärleken till fotbollen att göra. Men det kan vara jag som är bitter för att han inte är kvar i Italien.

På flera sätt har serie A tappat i lyskraft. Eftersom det är pengarna om styr och pengarna inte finns i Italien längre är det andra länder som styr. Men spelar det verkligen så särskilt stor roll? När jag var yngre älskade jag The Sisters Of Mercy, ett rockband med viss förkärlek för tolvsträngade gitarrer, trummaskin och obegripliga texter om droger. Jag älskade inte Sisters mindre för att Roxette sålde fler skivor. Jag kunde till och med lyssna på Roxette med ibland, åtminstone så länge ingen såg på… Likadant är det med fotboll. Jag älskar inte Roma mindre bara för Manchester City som klubb har mer pengar.

Jag vet också hur det känns att sitta på San Siro under ett derby mellan Milan-Inter. Och jag vet hur gråtfärdig av känslor jag blir av att vara på plats när Roma spelar hemma och man drar igång Roma, Roma-sången. Det finns ingenting i denna världen som kan få mig att känna så förutom fotbollen i Italien. Inga rika araber i världen kan köpa eller stjäla den känslan ifrån mig. Ingen kan heller plocka den själen ur serie A. Min kärlek är helig, och den är inte till salu.
Nu kör vi.