Marcus Birro

De Rossi-En blomma på en kärnkraftsäng.

En tidig söndag i Rom. Klockan är lite över åtta. Vi bor i Rom och vi trivs i Rom. På gatan vi bor på kommer en man gående. Han har en stor väska, Roma-jacka, har något lätt jagat i blicken.

Via Giubbionari är en smal gata som läcker ut till sagolika Camp De Firori.
Jag minns den sneda solen, ljuset, det italienska sagolika ljuset som ser ut att vaska fram alla färger runt omkring. Någonstans en bit bort hördes en kyrkklocka slå. Stilla.

Då ser jag att det är Daniele De Rossi. Jag vet att han bor i närheten men ändå kan jag inte riktigt begripa att det faktiskt är han. Jag går in genom porten, tar hissen upp till vår lägenhet, och då fattar jag. Jag rusar ut men han är så klart borta.
Han är för stor för att jag ska fatta att han är på riktigt.

Daniele De Rossi är en blomma på en kärnkraftsäng. Han är helt unik. Just därför slår han ut vackrare än någonsin. Helt själv är han böljande blomhav i rött och gult. Att faktiskt värna andra värden än pengar och nya kickar så skriver han in sig i världshistorien som en uttrotningshtoad art, en lojal lagspelare som förblir trogen sitt hjärtas klubb också, och kanske just särskilt, när de allra rikaste och bästa sliter i honom.

Den moderna fotbollen är ett horhus. Alla vet det. De flesta älskar det. De flesta ser till att ta snuskigt bra betalt för det de gör. Sedan finns det några få andra som är i detta för andra skäl än pengar.

De Rossi representerar ett värde som helt kommer bort i snacket om att serie A blivit en pissig liga. Det finns skäl att stanna i Italien och därför finns det skäl att se fotbollen som spelas där. De Rossi har insett vad vi fans alltid insett (och ibland tvingats inse), nämligen att klubben, färgerna, laget, staden går före allting. Vi kan inte värvas. Ingen supporter skulle sälja sin kärlek för pengar.

Ingen jag känner skulle sluta hålla på Roma och börja hålla på City bara de fick mer betalt. Så fungerar inte kärleken. Det som hänt de sista åren är att den kärleken förstörts i omgångar. Allting har handlat om den enskilda spelaren, om pengar, om att försöka vinna segrar på andra sidan, i andra färger, i andra städer.

Det är en lyx vi fans inte har. Vi är fast. Ingen skulle säga oss oss att vi är kidnappade, så som en del säkert säger om De Rossi. Hur kan man vara kidnappad när man är här frivilligt och i kärlek? Ingen tvingar mig att älska Roma, jag gör det ändå.

Äntligen visar en spelare i världsklass att han faktiskt förstår VÅRA villkor. Så här har vi det alltid. Det är inte alltid enkelt att vara förälskad. Men älskar man, vill man. Älskar man har man någonstans insett att man är körd. Man älskar ändå. Kärleken är starkare än allting. Laget var där först. Staden ännu tidigare. Klubben och staden kommer vara där tusen år (minst) sedan jag försvunnit. Jag är här nu och älskar laget med allt jag har.
De Rossi har förstått allt det där. Det är sagolikt stort.
När historiens bok ska skrivas kommer hans namn vara i samma eldskrift som Tottis, Del Pieros, Maldinis, Zanettis.

Det finns värden som aldrig dör. Det finns saker som är värda uppoffring. Att vara lojal mot kärleken och laget i sitt hjärta är ett sådant värde och när nu De Rossi stannar i Roma, trots Citys lockrop är det är HAN som är framtiden.

Det är HAN som visar vägen in i en framtid där kärleken väger tyngre än alla förbannade pengar och där lojaliteten mot fans, klubb och historien inte bara blir floskler i en gammal riddarsaga, utan faktiskt beståndsdelar och byggstenar till ännu en dröm.

Drömmar byggs alltid av kärlek, aldrig av pengar.

Grazie, Daniele. Du gör livet värt att leva.

I en tid av flottig egoism och förbannad profit står du stolt och oerhörd. Ditt namn kommer bäras på guldvingar rakt in i evigheten.