Marcus Birro

Äntligen! Spökmål och bibliska skägg.

Spökmål kallar man i Italien de mål där bollen kanske, eller kanske inte, är över mållinjen. Milan fick några sådana där emot sig förra säsongen. Muntari gjorde ett regelrätt mål mot Juventus som inte blev godkännt och Galliani hade bilden där man tydligt ser att bollen är över mållinjen som frontbild i sin telefon. Igår gynnades Juventus igen. Det sägs att den gamla damen inte bara har den här världens tur på sin sida. Man har också alla spöken på sin sida.’

I går var det Andrea Pirlo, i sagolikt bibliskt skägg, som (kanske) gjorde mål och gav regerande mästarna den perfekta starten. Parma stod upp bra i första halvlek men i andra mattades laget medan Juventus var mycket bättre sedan tiden, den magnifika publiken, och Lichtsteiner gett Juve ledningen.

Jag älskar att utmana människors fördomar på konkreta och överraskande sätt. Vid något tillfälle nedtecknade jag ett tal som Påven hållit och skickade det, utan att berätta vem det var som sagt det, till en av mina mer hårdnackade ateistvänner. Han blev eld och lågor.
Vem är detta, undrade han, det är ju briljant.
Han blev betydligt mer dämpad när jag berättade vem det var.
En god vän till mig hamnade framför Juventus-Parma igår. Han är, för att uttrycka det milt, ingen vidare anhängare av italiensk fotboll, Han trodde att han hamnat fel. Det var ju en tät, fin arena, fullsatt, högt tempo, snygg teveproduktion. Och dessutom var Andrea Pirlo där. Det är svårt att inte älska Andrea Pirlo.

Juventus har en monumental självbild. Den kan hota dem när det går knackigt, men när det går bra och de känner att de är nära, ikapp, förbi den där självbilden, då blir Juventus mer än en klubb bland alla andra. Med Milan självstympat och gråtfärdigt i ena diktet, och Inter precis i starten av en generationsväxling, ser manegen krattad ut för Juventus.

Samtidigt känns man som lag betraktat lite mer såbart den här säsongen. När spelet i Champions League kommer till blir det inte dubbelt så mycket slitage på truppen, det blir mer än så. Det gäller för staben runt klubben att verkligen handskas varsamt med spelarna. Antonio Conte (eller vem det än blir som leder laget) har en väldigt tydlig linje i sitt sätt att tänka, känna, smaka, njuta fotboll. Det handlar om att springa sönder motståndarna, att orka mer, att se förbi de nittio minuerna plus tilläg. Det handlar om att vara snöppet mer än bara utmärkt förberedda. Conte lämnar ingenting alls åt en slump som sysslar med vulgär vadslagning. Conte ägnar sig åt att fördela sin energi mellan kamp, spelsystem och fysisk. Just den sista bite, fysiken, är nyckeln jag tror Juventus kommer behöva för att dyrka upp tufft, europeiskt motstånd i CL.

Tidigare under dagen, under en het sol i Florens, tågade älskvärda Fiorentina in för ett möte med Udinese, laget som aldrig får behålla en enda av sina talanger längre än en kvart. Di Natale börjar på bänken men Udinese tar ändå ledningen. Det är fantastiskt underhållande att se Fiorentinas president Andrea Della Valle, i genomsvettig skjorta, inte ha en aning om hur han ska fira när hans lag först kvittterar och sedan genom geniet Jovetic också ger laget eldningen. Han taoppar det. Han ställer sig upp och bara dunkar näven i en märklig vinkel ut mot kroppen och står så ett bra tag. Underbart. Det är detta fotboll handlar om. Inte om pengar eller snuskigt rika ägare från länder utan traditon och fotbollskultur.

Juventus ville väldigt gärna ha Jovetic och transferfönstret är ju inte stängt än. Men nu gäller det för Fiorentina att till varje pris behålller honom. Han kan själv vara skillnaden mellan en chans på CL-plats och en trött, halvhjärtad vandring i tabellens kvicksand, någonstans mellan plats 9 och 13 någonstans…