Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Marcus Birro

Zlatans val.

I går tog vi taxi från vår badort in till Venedig.

Nu sitter jag i vårt bibliotek som är så storslaget vackert att en stackars poet blir alldeles förvirrad av glädje.
Vår chaufför talade länge och väl om den italienska krisen. Hans egen far hade tvingats sälja sitt hus, flera av hans vänner hade förlorat sina jobb. Och då bodde dem alla ändå i Veneto, en del av det rika Norditalien. Det är ännu värre i resten av landet.

Det är i ljuset av detta man bör se hur olika de italienska tidningarna närmar sig Zlatans (eventuella?) övergång till PSG.
La Gazzetta dello sport känner de flesta till. Det är en tidning som har sitt säte i Milano. I Rom köper nästan ingen den tidningen. Där köper man Corriere dello sport. I den kan man läsa flera hårda, kritiska artiklar om Zlatans girighet. I Gazzetta kan man inte läsa något sådant alls. Där handlar allt nu om vilken fantastisk spelare Mattia Destro i Siena är och att Milan nu bygger ett lag för framtiden…

Fotbollen är underhållning. Men det är med fotbollen som med poeter. Vi är inte mycket utan vår publik. Även om en del poeter, som aldrig säljer en enda bok, gärna hävdar att deras poesi är för bra för att någon ska fatta den. Tänk om en fotbollsspelare hävdade samma sak.
– Jag är för bra för den här världen, det är därför jag harvar runt i Grimsås….
Givetvis ska underhållarna ha betalt. Givetvis ska de ha väldigt bra betalt. Men det händer något när glappet mellan de som ska underhålla oss, och vi som går dit för att bli underhållna, blir för stort. Det stinker när biljettpriserna för barnfamiljer höjs och en matchtröja kostar 1100 spänn. Varför ska vi som inte har några pengar betala för dem som har sinnessjukt mycket pengar?

När Zlatan inte anser att 100 miljoner kronor räcker för att han ska skriva på ett kontrakt, så är det onekligen så att det sticker i ögonen på folk. Det är här han hade sitt val som jag ser det. Han hade kunnat stanna i Milan och sänka sin lön. Han hade då varit en av världens rikaste män resten av sitt liv ändå, han kunde ha köpt en ö eller vad det är han vill ha, han kunde ägnat några dagar åt ett skomärke eller en parfym eller en klocka och dragit in tillräckligt för att köpa en ö till, och han hade dessutom skrivit in sig i fotbollshistorien för alltid.

Han hade då kunnat ägna tio år av sitt liv åt att hoppa runt och vinna titlar med massor av klubbar i massor av länder och sedan ägnat två eller tre år åt att förtjäna Milans totala kärlek för resten av historien.
Men det gjorde han inte.
Han valde pengarna.

Och inte bara det. Det är en sak om han vill sticka från Milan om han känner att de inte tror på honom.
Han valde att kriga för MER än tolv miljoner euro. Han är inte nöjd. Han vill alltså ha mer än 12 miljoner euro. Det är lite drygt 100 miljoner kronor. Ett hundra miljoner kronor. Du kan driva ett land för de pengarna.

Det var svårt att förklara allt detta för vår taxichaufför. Han höll på Milan men var inte olycklig att Zlatan försvinner.
” Vi visste det hela tiden, sade han, sådana människor stannar inte för kärleks skull, bara för pengars skull.”

Jag hade önskat ett annat öde för Zlatan i Italien.