Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Marcus Birro

Liker lever.

Jag är usel på att vara ledig. Jag travar runt i lägenheten, dricker kaffe, städar, diskar, läser tidningen.
Sedan fuskar jag. Och arbetar. Och arbetar lite till. Och blir lycklig.

Ryktet om Milans död är rätt överdrivet. Först slog man Schalke och igår slog man Chelsea och blev hyllade av Di Matteo efteråt.
Träningsmatcher kan vara meningslösa intill fulländning men för Milans del är försäsongen i år viktigare än på länge. Fortfarande återstår det också en hel månad av mercaton.

Själv har jag gått upp några kilo i sommar. Nästa vecka ska jag till London för att uppträda under OS och under varje dag har jag en liten spalt i SPORT-Expressen där jag skriver om OS ur tevesoffans perspektiv. Trivsamt.

Jag har lovat mig själv att börja träna nästa måndag. Det bästa med att gå upp snabbt i vikt, är att jag går ner lika snabbt så fort jag börjar röra på mig.

Jag träffade en god vän, Mikael, på Riche för en utsökt lunch i veckan och han hade gått ner 23 kilo på drygt två månader. Jag kände inte igen honom. Vilken förvandling. Och det var framförallt blicken som ändrats. Nu stark, trotsig, stolt.
Ett föredöme.
Tyvärr är Riche en väldigt bra krog (deras dessert med bär och varm, vit choklad ringlad över är sagolik) så jag får undvika allt för långdragna och utsökta luncher där.

För övrigt är det ett sant nöje att följa det svenska damlandslaget i fotboll.