Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Dagen P (SG). (Den moderna fotbollens horeri).

Sista ordet i den här rubriken är tydligen inte ett riktigt ord. Det kommer ett rött varnande streck under ordet horeri.

Jag borde få en applåd för varje gång jag skriver det.

Den här moderna fotbollen stinker nämligen Red Light lång väg.

Det är så här den moderna fotbollen ser ut.
Rika araber med för mycket fritid köper spelare som smågodis i en butik.

Ingen orkar, eller vill, stå emot. Alla älskar pengarna. Ingen bryr sig ett skit om något så lågt stående som supportrar eller barnfamiljer. Ingen orkar bry sig om hur vidrigt fel det är att människor med miljoner kronor i månadslön (!) vill ha ännu mer.

Jag medverkade i Studio Ett i SRP1 tidigare idag. Det handlade om Zlatan. Jennifer W var också med. Vi pratade helt kort om pengar. W tyckte inte det fanns ett alternativ för Zlatan. Han ”var tvungen” att lämna Milan. Nej, sade jag, det var han inte. Han kunde ha sänkt sin redan sjuka lön och stannat i Milan. Men han ville inte. Alltså hade han ett val.

W hävdade att Zlatan rör sig med helt andra summor och att man därför måste förstå hur de tänker.

Nej, säger jag. Det måste man inte. Man måste få dessa människor att inse att fotbollen handlar för nio av tio, om allt annat än pengar. För oss som följer våra lag med dårars envishet och kärlek älskar våra lag och spelarna som representerar dem. För när de representerar klubben, representerar dem oss.

Klubbarna ägs. Du ägs. Du är en råtta i en rik arabs hjul av plast.
Och enda gångerna som fansen får läsa om sig själva i tidningen är när de tänder eld på en sittplats eller tänder en bengalisk eld.

Araberna åker golfbil med Leonardo och Carlo Ancelotti och handlar spelare utan att blinka.

Italien som land har inte de pengarna att sätta emot. Jag tror att Italien får hålla fram det man är bra på istället, som själ, fansen, tifo, passionen, värmen, kärleken, landet, städerna, spelet…
Andrea Pirlo. Totti. Zanetti.
Ni som såg Del Pieros avsked i våras inser vad jag snackar om.
Ni som såg vuxna, starka män som Seedorf, Nesta och Gattuso gråta i våras vet jag talar om här.
Hur många år måste PSG vara ett sorts fotbollslag innan de får uppleva något sådant?

Men allt detta låter ju som en gammal riddarsaga. Är det bara medelålders poeter som bryr sig om själen i fotbollen? Är vi alla så förbannat sålda på pengarnas makt?

Jag önskar Zlatan all lycka till i sin nya tillvaro. Det är inte en rebells kaxiga val längre. Det är inte hjärtats väg. Men det kanske kommer något gott av detta också ändå, till slut.

I morgon åker jag med familjen till Venedig. Ska bli skönt att strosa runt i mina favoritstad igen.