Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Marcus Birro

Antonio Conte är en poet.

Det är fint att vakna och slå upp fönsterluckorna mot en azurblå himmel.

Solen har torkat tvätten ute på gården och från grannhuset hör man den blonda italienska kvinnan sjunga opera.
Jag trodde det var inspelningar först. Men hon sjunger live.

Venedig är lika mycket myt som verklighet.
Venedig är mer än en stad, det är verkligen en dröm, en stad där hus av guld skjuter upp direkt ur vattnet, där vägarna är kanaler och där allt djupt solidariskt och enastående mänskligt står i första rummet.
Venedig är lika mycket en tanke och en ide´som en stad.
Jag är lycklig här på ett sätt som jag inte kan vara lycklig någon annanstans.

I skuggan av den store Z har de stora lagen härnere nu kommit igång med sin träning. Mycket intresse riktas så klart mot Juventus och Antonio Conte.
Det står helt klart att Juves ligaseger i våras bara var början på en ny svartvit era.
Jag tycker hemskt mycket om Conte. Han är Italiens nya Lippi, Ancelotti eller Capello.
Han pratar sig varm om kollektivet, han säger saker som:
– Det är underbart att ha börjat träna igen. I år är det samma som förra året, som alla år i Juve. Vi tränar med medmänsklighet, arbetsvilja och hela tiden med en tydlighet att det är ”vi” som gäller, inte ”jag.”
Conte säger saker som:
– Vi saknar Del Piero. Men han är hela tiden närvarande. Han är en sorts närvaro som saknas…
Conte pratar så där, som en sorts omedveten poet.

Det är bara en anledning till att jag älskar det här landet, att fotbollstränarna pratar som poeter.