Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Marcus Birro

Gud har ett namn

Det var länge sedan jag grät så här, som ett ömtåligt barn.
Dagen börjar aldrig.
Alltså tar den heller aldrig slut.
Enligt klockan vaknar jag 06.50 av att vår dotter vill upp ur sin säng och leka.
Jag går runt och muttrar hela förmiddagen.
Jag smygläser Gazzettan på nätet och utan att jag kan styra det har mina fingrar klickat mig fram till Fabio Grosso på YouTube.
Till sist går jag bort till redaktionen på Norra Bantorget och sjunker ner på en stol och räknar minuterna tills det ska börja.

Inför den här turneringen hade Cesare Prandelli en särskild uppgift. Han ville att vi skulle älska hans lag och hans spelare. Han kom egentligen med tomma händer. Vid ett första ögonkast tror man sig se att det bara är tomma händer. Men kikar man närmare ser man att det glöder svagt.
Det är ett hjärta.
Prandelli har sitt hjärta i kupade händer. Han säger: “Detta är vad vi har, detta är vad vi kommer till mötesplatsen med.”
Det räckte igår kväll. Viktigare än Italiens seger på planen är Italiens seger hos alla dem som själva vågade såga ett hål i bröstkorgen och faktiskt sanningen skölja runt med fördomarna om hur italiensk fotboll är.

Jag är svårt medtagen av den här nervpärsen. Mot slutet av matchen försvann jag in på toaletten eller in i ett tomt rum inne på skolan varifrån vi sänder Late Night EM. När Diamanti (av alla gudasända människor) slår in den avgörande straffen tror jag fortfarande att England har en straff kvar. Men det är slut. Världens vackraste azurblå hav av italienska spelare rusar mot varandra och jublet är faktiskt större än det vi såg efter finalen i VM 2006.
Geni då, geni nu?
Andrea Pirlo.
En tidlös furste, en utsökt finsmakare med fotboll som sin konst. Pirlo symboliserar detta nya Italien.
Under Prandelli är Gli Azzurri ett lag som älskar att anfalla, som attackerar i omgångar. I går kväll slog laget sönder alla sista felaktiga vaneföreställningar som folk kan ha haft. Hela världen såg att Italien vann rättvist.
Gud är bulgar, diktade en gång den bulgariske storstjärnan, Hristo Stoitjkov.
Det var länge sedan Gud tog sig vidare ur den villfarelsen.
Gud är italienare och Gud är god.

Gud har ett namn också. Andrea Pirlo. Det är Gud för mig denna natt som faktiskt hann djupna till svart innan den snabbt återigen sprack upp i den azurblå tonen jag älskar så mycket.

Vilken utsökt galenskap det är att vinna på det här sättet. Hjärtat skenar som en tåg och jag är så lycklig att jag sitter här i vår soffa medan resten av familjen sover. Jag funderar på att se hela matchen igen.
Jag faller ibland ner i rätt besvärliga svarta hål. Men sådana här nätter, mellan dröm och dröm, inser jag att det faktiskt är alldeles enastående att bara få vara vid liv och känna det varma blodet långsamt skifta färg till azurblått i mina vener.