Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Marcus Birro

Fotbollsspelare är ambassadörer.

Ingen enskild spelare är större än kollektivet. När överbetalda fotbollsdivor beter sig som snorungar för att de blir utbytta, som Frankrikes Hatem Ben Arfa i matchen mot Sverigem är det ett symptom på att något är ruttet. Inte bara i laget utan också i landet Frankrike.

Frankrike är ett rätt hårt, tufft och kallt land. Jag har varit i Paris en handfull gånger och även rest runt en del i landet, men varje gång var en svår besvikelse. Det sved. Är man poet ska man älska Paris, det ingår liksom i myten. Men Frankrike för mig är ett iskallt land.
Landslaget exploderade inåt och fullständigt under VM 2010. Det var inte bara lätt komiskt och rätt obegripligt, det var också i högsta grad djupt orättvist och ovärdigt. Som landslagsman representerar man inte bara sig själv, sin tatuerade kropp och sitt eländigt självcentrereade ego.
Man representerar faktiskt ett helt land.
Tänk er Fredrik Reinfedlt låsa in sig i limouinen som kör honom till ett toppmöte med världens ledare. Tänk er honom sitta där inne och grta, kasta grogglaet i golvet och börja slå sönder rutorna på bilen.
Han skulle fått sparken och buras in.

En fotbollsspelare är en ambassadör för sitt folk, utskickad i vårt ställe. Vi har all rätt att kräva hans helhjärtade engagemang. Ingen har visat prov på denna egenskap bättre än Olof Mellberg i årets EM.

Frankrike är ett mångkulturellt land. Samtidigt är det ingen hemlighet att Pars förorter under åren härjats rätt brutalt av ungdomsgäng och annat. Alla samhällen mår bra av influenser och människor utifrån men spelare uppväxta i dessa områden bär ofta med sig en viss förvrängs överlevnadsstrategi in i fotbollens värld. Plötsligt handlar det mycket om deras egen överlevnad och de ställer sig före laget. Under hela sina yrkesliv har de uppmuntrats att känna så, men i ett fotbollslandslag måste alla elva spelare på plan träda varsitt steg bakåt för att få hela laget flera steg framåt. Det är inte alla som lyckas med det.

Zlatan Ibrahimovic hade liknande tendenser i början av sin karriär. Han ansåg sig större än laget. På flera sätt var (och är) han det fortfarande. Men fakta kvarstår. Alldeles oberoende av hur mycket bättre du är än dina lagkamrater, så kommer du inte vinna en näve grus utan dina lagkamrater.

När Frankrike impolderade under VM 2010 var det en stor skam. Att inte orka samla sig imför sitt eget folk och hemland, utan låta snorungen ta över, är ett hån mot fansen, ett hån mot alla dem i Frankrike som fastnat i samma förorter som många av spelarna kommer ifrån. Deras brott är alltså dubbelt.

Det är samtidigt en förbundskaptens uppgift att redan innan sådant här händer, ha en plan klar. Det är alltid den största äran i världen att få representera sitt land i ett VM eller EM och har man problem med att underkasta sig en tränare, en spelmodell, och lagkaptenens order, måste man under alla omständigheter underkasta sig nationen man spelar för.
Lyckas man inte med det bör man skickas hem och aldrig mer få chansen att spela i landslaget.
Det är verkligen slutdaltat med alla dessa gnälliga superstjärnor som helt tappar alla former av sans, vett och balans.