Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sorg.

Det är med stor sorg, ilska och en bedövande känsla av uppgivenhet jag läser om hur polisen klockan 0625 i morse gjorde en razzia mot det italienska landslagets samling utanför Florens.

Det är ingen ny skandal, vilket man kan tro när man läser alla svarta rubriker, utan det är en pågående utredning som går in och ut ur olika former av aktioner och klimax.

Italiensk polis älskar sina razzior. De älskar att ställa till scener. De är tvungna att jobba så i ett land som är djupt och svårt angripet av maffian och alla miljarder euro av svarta pengar.
Det finns två sidor av den här sorgen. Den ena är bara eländig. Den ena är bara en enda ilska, en stilla uppgiven suck av apati och avsky när vi som lärt oss älska det där dumma lilla landet ännu en gång tvingas försvara oss med ryggen mot väggen.

Den andra sidan av sorgen är beslutsamhet. Detta är trots allt ett bevis på att italiensk polis faktiskt bestämt sig för att gå till botten med det här problemet som alltså ingalunda är något nytt problem, utan har funnits långt innan hela soppan började kokas ihop våren 2006. När Italien senare den sommaren vann VM stannade en hel del av arbetet av.

Det blev svårt att fortsätta utredningen runt spelare som precis tagit världens största ära tillbaka till Italien.

Samtidigt kan jag kanske tycka att polisen borde ha valt ett annat tillfälle för sin razzia.Men älskar man uppmärksamhet och rubriker så blir det så här.

Med det sagt är det med sorg i hjärtat jag skriver dessa rader.
Min kärlek till Gli Azzurri, till Italien, till serie A är dock intakt. Den går djupare än allt eventuellt fusk i hela världen.

Den överlever allting, vilket jag inser gör mig till en stor idiot. Men jag kan leva med det.