Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Marcus Birro

Del Piero! En ros i höstens trädgård.

Pendlar i humör. Ena dagen är det rätt bra. Solen smiter upp ovanför Västerbron glöder som ett bruddiadem. Promenaderna är lätta och uppfriskande. Även löprundorna på Långholmen känns bra.

Andra dagar…

Som förr, när man ung och trodde livet var för evigt och man kunde ägna halva veckan åt att äta vindruvor och glo på repriser på Tv 3. Man får tvinga sig upp. Milo ligger och skriker i hallen och Mimmi har hittat en sju tusen år gammal korvbit under soffan som självlyser av död och mögel, och innan man hinner säga stopp har hon tuggat i sig den med ett leende.

Den bästa medicinen numera mot nedstämdhet är att springa ett varv till över de blöta löven under bron. Att tvinga ner sin insjunkna arsle framför datorn och skriva några sidor till på den där romanen som planterats i ösregnet, mitt i höstens trädgård.

Som en solros ändå, även de mörka dagarna, min familj mitt skrivande och… Alessandro Del Piero.

Martin Åslund skickade klippet när han hyllas med stående ovationer av publiken i Madrid efter att ha sänkt deras lag med två mål i Champions League för några år sedan.

En fantastisk man. En underbar fotbollsspelare.

Minns ni hans friläge i EM 2000? Italien ledde mot Frankrike med 1-0, Romas Del Vecchio hade stänkt in ledningsmålet och förbundskapten Dino Zofff stod som en stenstod vid sindlinjen och räknade ner de där förbannade minuterna och vi drack Grappa i dricksglas i ren skräck på Italienska Föreningen i Gamlestan i Göteborg och så kommer Del Piero fri och an avgöra hela skiten, men han missar, och vi skriker rakt ut, och några anfall senare, under några av de dygn som Anders Frisk lade till på den där matchen, så kvitterar Frankrike och i förlängningen avgör sedan Trezeguet och Frankrike vinner EM.

Del Piero otröstlig efteråt.

Sex år senare, i semifinal i VM leder Italien med 1-0. Fabio Grosso har gett Italien ledningen med ett sagolikt mål, framspelad av Andrea Pirlo och det är några minuter kvar av den där förbannade förlängningen och Del Piero kommer fri, i nästan exakt samma läge som 6 år tidigare, och nu står jag i en lägenhet i Kålltorp och bara darrar, benen bär mig inte riktigt, men den här gången gör Del Piero mål, han smeker in den i bortre krysset, och man ser och man hör och man känner hur sex års förbannade demoner lämnar honom, spöken av skuld lättar från jorden, och Italien vinner och går till VM-final där de får möta Frankrike och vinner på straffar sedan just Trezeguet missat en straff och Del Piero har under alla de här åren alltid varit en gentleman och han kommer för evigt bli ihågkommen som en sådan.

Det är extremt trösterikt att tänka på Del Piero. Han vinner i det långa loppet. Han står när alla andra faller. Han är en konstant.

Jag älskar honom.