Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Marcus Birro

Italien är inte Italien utan Neapel.

Den ernorma ljudkuliss som steg mot den syditalienska himlen i söndags liknade den som en viss Diego brukade locka fram under sina galna räder i slutet av åttiotalet.

Napoli, drömmarnas och madrömmarnas hemvist. En stad så nedsolkad av maffia och elaka rykten att alla har en uppfattning utan att ens ha varit där.

 En stad för drömmare och gangsters.

Och så mitt allt det där. En osannolik hjälte. En man som är allt det Maradona aldrig var. Nämligen jordbunden, familjär, religös, nedtonad.

På flera sätt är han Napolis fullständiga motsats. Samtidigt är myten Neapel i många stycken rätt förljugen. Neapel är på flera sätt en vanlig italiensk stad, med trafikkaos, ljuvliga gränder och hårt arbetande människor som försöker få vardagen att hålla ihop.

När Lega Nord och andra halcfacister i norr vill kapa alla band till det fattigare södern, är deras skam dubbel.

Italien är inte Italien utan Neapel.

Egentligen är det otroligt att Italien fortfarande är ett enat land. Det är något att vara stolt över. Jag bodde i Rom under 150-års firandet av Italien som nation. Det var en rätt halvhjärtad upplevelse. Det regnade och blåste kallt om tevegalorna där viktiga män i dyra kostymer med ord försökte binda samman ett land som helst av allt ville expandera sig fritt från alla sammanhang.

Napolis framgångar är därför hela Italiens framgångar.

Och ingenting är som förr när en man som Cavani blir hjälte i en stad som annars älskar sina änglar som mest när de faller eller irrar bort sig i droger, sena nätter och sönderfall.