Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Marcus Birro

Välkommen till Italien, medborgare.

Det drar ihop sig. Äntligen.

Fantastiskt att se ett nästan helt fullsatt San Siro igår kväll, under en träningsmatch.

Underbart med kärlek, man är aldrig ensam. Aldrig!

Mycket märkligt att se Andrea Pirlo i svartvita ränder. Han såg själv stundtals rätt förvirrad ut, varvade geniala passningar med en del märkliga felbeslut. Men som jag älskar honom. Vilken legend han är. Fortfarande nedtonad, värdig, lite boehmisk.

Det sägs att han ägnade stora delare av sin (privilegierade) ungdom med att röka hasch.

Jag stod på Olimpico när Mirko Vucinic missade sig bort från Roma. Precis bakom mig stod en ung man i täckjacka och skrek:

– Mirko! Din förrädare. Du spelar säkert i ett lag från norr snart!

Ingen trodde att han missade av misstag.

Nu spelar Mirko i Juventus och gör mål direkt.

Men som jag brukar säga. Vill du bort från Rom är det något fel på dig. Du är alltså egentligen sjuk och inte riktigt ansvarig för dina handlingar.

Napolis president De Laurentiis har fått total hybris. När spelschemat lottades fick han ett hederligt gammalt hjärnsläpp (jag fick själv en del sådana under nittiotalet, men jag kunde i alla fall skylla på spriten) och rusade ut, hoppade på en vespa och försvann.

Sedan fortsatte allting som vanligt. Att se konspirationer överallt tycks vara en återkommande sjuka för nästan alla presidenter i Italien.

Udinese spelade riktigt bra borta mot Arsenal men jag tror de misslyckas med att gå vidare ändå. Arsenal har varit med i gruppspelet 13 säsonger i rad och kommer med all säkerhet kriga sig till minst 1-1.

Zlatan är viktigare än någonsin för Milan. Och för statusen på serie A i Sverige.

 Jag hoppas att alla ni som älskar att se Zlatan spela fotboll också ska få upp ögonen för det unika i italiensk fotboll, balansen mellan teknik och taktik, den helhjärtade passionen, fansens oerhörda stolthet, deras storslagna tifon, städernas olika personlighet, lagens historiska klanger, allt det som gör att rötterna till den italienska fotbollen löper så starka och galet ihoptrasslade under den italienska samhällskroppen.

I inget annat land är fotbollen en så stor del av samhället, de olika regionerna, som i Italien. Ingen annanstans kan en man röra sig så varsamt vackert i kostym. Ingen annanstans kan en spelare som Gennaro Gattuso bli röd om kinderna av kärlek när han ser en legend som Kurre Hamrin på en blåsig innerplan i Malmö. Ingen annanstans är fotbollen så snygg, är försvarspel en konstform som i Italien. Ingen annanstans minns man sina hjältar.

Ni behöver inte säga upp er kärlek till Messi eller Manchester United. Det enda jag önskar av er är att ni håller hjärtat öppet, att ni törs se hur vacker det kan vara att se Napoli möta Juventus, eller se Thiago Silva spela försvarsspel. Kolla in unge herr Ekdal i klassiska Cagliari. Se en kvällsmatch mellan Genoa-Inter och inse hur stort och pulserande ett fotbollshjärta kan vara.

Snart börjar det och jag lovar er en närvarande, innerlig, högst subjektiv men alltid värdig rapportering från världens vackraste land.

På den här bloggen är kärleken ibland blind, men alltid inkluderande, aldrig exkluderande.

På söndag startar också Club Calcio i Tv 4 Sport och det blir också ett forum för alla er som fortfarande släpar er fram med fördomar om italiensk fotboll.

Välkommen hit. Jag lovar er att ni kommer känna er som hemma.