Marcus Birro

En drogad maskinist.

Fågelsång och korta skuggor.

Midsommar med familjen och långsamma timmar. Proemnader genom en ödelagd stad.

Milo kramar min hand på väg till dagis. Där försvinner han snabbt in i lekar och glada skratt.

Jag masar mig iväg till tåget som är i tid men AC:n är trasig så det är rejält varmt men jag hänger av mig kavajen och viker upp skjortan.

Nu susar vi fram genom sommaren.

Väldigt roligt är det att Albin Ekdal blir kvar i Italien. Juventus är tillsammans med Milan den klubb som satsar mest inför kommande säsong.

Med ny arena och (gamla) pengar kommer den gamla damen oss till mötes med ny säkerhet i stegen, med en värdig hållning och stora drömmar.

Ekdal är sorgligt underskattad i svensk fotboll. Kanske är han allt för lågmäld, allt för ödmjuk för att älskad av sensationspressen. Hans lätta, nästan frånvarande inställning till det han gör, är charmant och befriande.

Jag känner ju hans farsa. Jag har jobbat med honom i Kvällsöppet i Tv 4 i över tre år.  Han har lärt mig en hel del om journalism, utan att egentligen veta om det. Jag har intresserat studerat hur han läser på, lär sig namn, lyssnar på folk och fördelar ordet. Jag gillar mycket hans nedtonade sätt att närma sig svåra ämnen.

När Albin först köptes av Juventus frågade pappa Lennart vad det var med Albin som verkade så lovande. Givetvis kunde alla se att grabben hade talang men vad skiljde honom från alla andra talanger i BP?

– Vi vet vad vi ska leta efter, svarade Juventus.

Älskar det svaret.

Lyckas Ekdal hålla sig skadefri och fokuserad kan det bli en fantastisk säsong i Turin.

VM för damer är i gång och det var ju alldeles underbart att se Olympiastadion i Berlin igen.

Jag missade nästan hela matchen Tyskland- Kanada eftersom den inre filmen från 9 juli 2006 vevades upp som av drogad maskinist inne i skallen.

Det har stått mycket om att män skulle avsky damfotboll. Jag tror inte det är riktigt sant. När Sverige spelade final 2003 tittade nästan halva befolkningen på. Närmare fyra miljoner. Tittade. På. Tv. Samtidigt.

2003…Inte 1971.

Jag tror folk älskar att kolla på damfotboll. Jag gör det i alla fall. Samtidigt är det legitimt även för oss män att (i smyg givetvis) spana in tjejer i shorts.  Det är ingen hemlighet att kvinnor gärna spanar in snygga män och killar vid stora mästerskap. Nu kan vi göra samma.

Även om jag är så fotbollsskadad att jag hellre njuter av tyskt försvarsspel än snygga tjejer…

Det är också befriande att Expressen granskar damfotboll med samma kritiska ögon som herrfotbollen. Det visar att man tar tjejerna på allvar. Dit hör att man blir bedömd, granskad, kritiserad, men också rosad, för det man gör.

Sedan handlar nästa steg om att lära sig handskas med kritiken. Det tar tid…

Imorgon spelar Sverige. Blir häftigt att följa.

I kiosken strålar Måns Zelmerlöws ansikte ifrånomslaget på  inte mindre än 3 olika tidningar med korsord!

Resten pryds av hans flickvän.

Italien har Berlusconi. Sverige har Zelmerlöw/Serenholt…

Det värsta är att man blir glad av dem…

Just nu känns Milan onekligen tusen gånger starkare än Inter.

Missade Öis på Parken mot Sleipner igår…Botgörning utlovas.

Och snart börjar sydamerikanska mästerskapen.