Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Marcus Birro

En bedragen älskare…

Det är varmt i Göteborg.

Jag kramar Dan Andersson som står staty på Järntorget, glider obemärkt  igenom vackraste Hellström-land och träffar storebror vid Vasaplatsen. Studenterna skriker med sina flaskor som vapen.

Deras tid är nu. De sjunger tills rösterna spricker.

Står man nära fläkten när skiten träffar den blir man smutsig.

Italiensk fotboll är en bortglömd bajsblöja under soffan. Vi har vädrat och vädrat men stanken har suttit kvar. Vi har kollat om vi släpat med sig hundskit in under skorna, från gatan, men skiten har hela tiden legat gömd.

I över ett halvår har polisen i flera städer spanat mot ett syndikat av människor som spelat och fuskat till sig stora pengar. Det är precis i gränslandet till maffian.

Det ÄR maffia. Det är Italien när Italien är som sämst, som vidrigast. Det är detta ständiga och förbannade fusk, dessa giriga jävlar utan heder och skam.

Det är en stor skam att det i ett land där alla talar högt om moral, dygd, heder och värdighet, så är de flesta giriga lögnare med skrupelfria stenbitar till hjärtan!

Jag skulle redan nu vilja vända mig till de ärrade journalisterna och rubriksättarna.

Om tonåringen som sprang in på planen i Malmö sist, dödade fotbollen, vad kallar vi då det som händer i Italien?

Det är inte fansen som dödar fotbollen. Det är den organiserade brottsligheten. Det är redan snorrika spelare och före detta spelare som i sin perverteade iver att bli ännu rikare inte ens drar sig för att (enligt polisen och misstankarna) smyga ner lugnande medicin i motståndarlagets dricksvatten.

En av dem körde av vägen efter matchen, flera andra klagade på illamående.

Vad är detta? En slarvigt skriven deckare i fotbollsmiljö av en halvalkoholiserad sportjournalist som tröttnat på regniga 1-1 matcher mellan Gefle och Örebro?

Nej, det är verkligheten. Eller italiensk verklighet är väl bäst att tilläggas.

Jag förstår att en del orkar garva åt allt detta. Jag förstår att många känner vattnet rinna ner längs sina kvarnar.

Jag själv är bara oändligt sorgsen. Inte särskilt arg eller upprörd, bara mycket sorgsen. Ledsen som man sade förr, när man var barn och fortfarande vågade visa att man blivit sviken eftersom man som barn alltid utgår ifrån att människor vill en väl…

Jag har stått på barrikaderna för det här jävla landet sedan 1988. Sedan jag var sexton år har jag ägnat flera av mina vakna timmar åt att älska fotbollen, maten, kulturen, vädret, husen, allt med Italien. Jag har fan stått när de andra fallit. Jag har stått ensam i vågrätt ösregn. jag har firat VM-guld med de andra i fontänerna 2006.

Jag har förälskat mig hårt och för alltid. Italien är en del av mig, inte bara för att min farsa är därifrån, utan för att jag är lycklig när jag är där, för att det ibland känns som om jag slyter samman när jag är i Italien.

Och fotbollen! Il Calcio, som en nyttig och ljuvlig drog mitt i livet.

I dag påminns jag om en majdag 2006 när jag vaknade bakfull i en hotellsäng i Prag och slog på teven efter att ha knäckt en öl först. Moggi var i bild. Sedan viktigare domare och åklagare och poliser med västar och tjocka pärmar under armarna. Calciopoli hette den demonen och det är i kövattnet av den skandalen, fast kanske allra mest det där VM-guldet 2006, som sett till att ingenting egentligen har hänt.

Jag har trott det eftersom jag velat tro det. Ni kan garva åt mig. Ni kan skaka på huvudet och tycka att jag är en naiv idiot. För det är jag. Det är en av mina styrkor. Jag tror på människor. Jag litar på dem. Jag tror de är goda tills de bevisar motsatsen.

Om det är sant att storspelare som Signori och Doni ingår i ett syndikat, en sorts cancersvulst, i den italinenska fotbollskroppen, och fuskat till sig pengar på de mest bisarra sätt, är det en spika i den italienska fotbollskistan. Frågan är nu om vi som fortfarande älskar italiensk fotboll orkar bända upp låsen och hångla upp det där gamla liket?

Jag älskar ju henne. Jag älskar den där kroppen. Jag älskar henne med allt jag har.

Nu är det som om hon åter igen vaknat upp bredvid en främling med trosorna på huvudet.  Jag är en bedragen älskare, och det svider hela vägen in…

Signori har indirekt redan erkänt. I dag har han sagt:

– Ha barmhärtighet med mig…

Domarna som fått del av polisarbetet hävdar att bevisningen är sådan att den inte går att bortse ifrån.

Hur mycket orkar då den italienska fotbollen? Är den död? Lever liket?

Idag vet jag inte. Jag känner bra en stor tomhet och en, djup uppriktig sorg över att min kärlek uppenbarligen inte är besvarad.

Skäms, era jävlar!