Månadsarkiv: februari 2011

Efter Club Calcio igårkväll rullar taxin mot Arlanda. Chauffören, kvinna, fnissig och rätt förtjusande, vill gärna prata med mig om hur man målar om gamla möbler men jag har skallen fullt av Comsi, Zamparini och Delio Rossi. Till sist har hon ändå snackat ner min dumma mur och vi snackar gamla möbler(om vilket jag kan inget men jag lyssnar och lär mig lite) ett tag tills bilen slirar upp utanför Sky …

Det finns ett glapp i media. Eller flera egentligen. Det finns ett sorts lågt folkligt mummel, en kollektiv, gemensam rytm, som aldrig, eller väldigt sällan,  når tidningarna, teve eller radio. De flesta som lever på att skriva texter i tidningar har gått på samma skola, ofta i samma stad,  har läst samma böcker, röstar på samma part, håller på sammal lag,, har ungefär samma lön, har haft samma diskusioner, suttit …

Kylan är verkligen vacker.  Isblå himmel, en kall sol. Morgonen som en isbit innanför skjortkagen. Jag snubblar på katterna i hallen och dricker en kopp kaffe innan jag pälsar på mig för att gå ut i den här vinterdagen. Nu på ett tåg mot Stockholm. En man kommer fram och vill prata fotboll, han var i Köpenhamn igår och såg Chelsea köra över FCK. Köpenhamn tappade glädjen. Det blev för stort …

Den 18 maj 1994 satt jag på en krog i Pordenone utanför Venedig och såg Milan köra över Barcelona i finalen av Champions League med 4-0. Italiensk klubbfotboll stod på toppen av alla berg i hela världen. Jag minns bilarna som körde i skytteltrafik genom staden hela natten och jag minns de små frostade glasen med Grappa som ägaren (tillika Milananhängare) dansade upp sin bricka under hela kvällen. Sedan dess …

Vissa dagar kommer man liksom aldrig till skott. Man står och stampar i samma pöl. Man kastar fel inkast gång på gång. Man slår bollen i varenda mur i hela världen. Man ska städa, men ramlar över en bok man letat länge efter. Man ska träna men det börjar snöa. Man ska skriva ett kapitel på nya boken men blir sittande vid ett stumt fönster med en kopp kaffe medan …

Det första dagen på en ny era är aldrig så tung som man skulle kunna tro. Det var länge sedan jag knöt min Roma-haldsuk runt halsen med samma stolthet som i morse. Nederlag är oerhört karaktärsprövande. Det finns en vrå i natten där man gråter en stund. Det finns en liten ficka i tiden där man får vara ledsen. Det är trots allt tusen varma nystan av kärlek vi snackar om. …

Claudio Ranieri är en hedersman. En sådan där som går rak i regnet. En man som bär sitt hjärta i kupade händer. Claudio Ranieri är en man med hedern i behåll. Jag tror aldrig Ranieri skulle visa oss sina tårar. Men jag är lika säker på att de rinner. Nu tvingas han lämna sitt älskade Roma och hans himmel gråter blod. Utåt presenteras det som att han väljer att avgå …

Det hinner gå några sekunder från det att jag vaknar (även om det mer känns som om man blommar, än man vaknar, när gryningen kommer till Stockholm på kylslagna vingar i en av sängarna på fina Hotell Arcadia) innan minnet av Romas förlust kommer svepande som en vidrig brand genom kroppen. Idag har ungefär 50 supportrar uttryckt sin frustration vid Trigoria, där Roma tränar.  Spelarna fick klä skott eftersom chefer, …

Roma… Hela världen vet att Donetsk är bra på kontringar. Ranieri måste ha vetat om det. Han måste ha sett det. Han måste ha berättat det för de där överbetalda divorna som bara glider runt som om de hade något varmt och vasst uppkört i arslet… Detta är en skam för Roma, för oss som älskar den där klubben, för oss som lever med paniken och kärleken som två grannar …

Roma, Roma… Varför har du övergivit mig?