Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Marcus Birro

Visst är himlen azurblå hela natten?

Som en flod av mörker, som en bakterie, som ett underbart inre vulkanutbrott kommer tårarna…


Jag har precis hunnit ut i solen. Sista timman i Jidhes studio har jag svalt och svalt saltvattnet som piskats upp i mig efter slutsignalen.


Det finns tusen anledningar att gråta. Men där det finns tusen anledningar att gråta finns det också hopp.


I exakt samma ögonblick som det gamla Italien dör, i exakt samma sekund som Cannavaro lägger armen om den otröstliga Quagliarella, skjuter den första, lilla azurblå blomman mot den sydafrikanska himlen.


Det nya Italien.


Jag hinner få upp solglasögonen innan taxin kommer. Sedan gråter jag som ett barn i baksätet och vill aldrig kliva av, vill sitta där medan han kör runt med mig som ett gammalt maffialik, och dumpar mig från en bro när det blivit mörkt…


När jag kliver av nära hotellet får jag syn på en ung man med italiensk landslagströja. Han går med huvudet högt. Ögonen är sorgsna, men han går trots det med huvudet högt…


När jag ser tillbaka på mitt liv står det väldigt klart och tydligt för mig att det är sorgerna som gjort mig till en bättre människa.


Framgångarna har gått rakt igenom mig, som spöken.


Nederlagen tjuter som en iskall vind, är omöjliga att ljuga bort eller dribbla med.


Sorg är ingen skam. Förluster är kvitton på att vi levt, att vi faktiskt vågat leva vidare också när livet inte alltid är så enkelt att leva.


En bra människa kännetecknas av hur hon handskas med en förlust, med katastrofen, med nederlaget. Jag går stolt med huvudet högt. Jag är en del av nederlaget precis som jag är en del av segrarna. Så fungerar en genuin medmänniska och lojal supporter.


Vi lojala supportrar har vår egen arme´. Vi strider i kärlekens namn med all vår heder blottad. Som små, små barn tassar vi runt med våra hjärtan som vinteräpplen, med vår längtan efter seger som snö i bröstet…


Snön smälter. Isen fryser fast.


Just nu, på ett vackert hotellrum i Stockholm, med den svenska sommaren i zenith, och med den flottiga pizzan på fingrarna och tangenbordet, ska jag villigt erkänna att jag mer än gärna vill ägna mig åt halvpornografiskt rotande i eventuella domarmissar, missade röda kort och bollar på mållinjen.


Men i mitt fall är det med bitterheten som med spriten. Jag måste hålla mig borta från skiten. Jag vill inte bli bitter. Italien är sist i sin grupp med två poäng.


Ikväll är inte rätt kväll för att diskutera domarmissar. Ikväll är det enbart tid för stilla sorg, för varma, naiva (löjligt manliga) tårar. Ikväll är det tid för eftertanke, långsamma promenader, dålig skräpmat, för mycket godis och sedan en natt utan allt för hemska mardrömmar.


Ikväll är en kväll för en stilla bön om allt det sagolika vi fått uppleva med Marcello Lippi.


Samtidigt blir jag djupt rörd och väldigt stolt över att höra honom, bara minuter efter matchen, helt och hållet ta på sig ansvaret för den här förlusten. Skräcken överfann fantastin och glädjen. Både i fotbollen och i livet förlorar man när skräcken sveper undan glädjen och förhoppningarna.


Men Lippi är en mycket stor man i nederlagets stund. Han är på en annan planet (en annan galax, fanimig) än Domenec som vägrade skaka hand med Sydafrikas tränare och förvirrade bort sig i orgier av självömkan och patetik.


Hos Lippi finns ingen patetik. Det finns ett tungt, svart nederlag, en enorm värdighet som går rakt igenom rutan, en rostig kedja som kommer fästas vid hans fötter under en tid, men allt eftersom kommer den kedjan rosta allt mer och till sist har låset vittrat av honom och vi kommer åter igen minnas legenden och myten Lippi som torkade svetten under glasögonen strax före Grossos sista straff i VM-finalen den 9 juli 2006.


Ikväll är inte en kväll för mediala övertramp, för vulgära stridstoner, för konspirationer och kalabalik. Ikväll är en kväll för eftertanke, för kontemplation, för tårar om man så vill.


Det är så vansinnigt mycket känslor som rusar runt under en sådan här match att det tar tid för de olika delarna i kroppen och hjärtat att landa, flyta på plats.


Jag är omkullkastad. Jag är sorgsen. Jag är ändå, trots allt, väldigt hoppfull. Vi såg skärvor av det nya Italien i andra halvlek. Di Natale, Maggio och Quagliarella var tillsammans, bara de tre, bättre än Lippis gamla soldater tillsammans.


Cannavaros landslagskarriär är över. Han fick vackla av planen som en storartad lagkapten, men som en förlorare. I mina ögon är han ändå för alltid kejsaren av Italien från VM 2006.


Jag har alltid tyckt väldigt mycket om Lippi. Jag kommer sakna honom. Jag kommer alltid respektera och högakta honom för det han sade och gjorde idag, direkt efter match.


Att vara en stor man när man vinner kan vilken döskalle som helst. Att vara stor, ärlig och stolt när man förlorat en bitter förlust, är vad som definierar en stor människa.


Lippi är en stor människa.


När man ser tillbaka på sitt liv upptäcker man till sist att man inte skulle vilja vara utan de stora sorgerna. Varför? Därför att det är när hjärtat svider, det är vid sorger och nederlag, som vi växer som människor, som vi sys och tråcklas till en något bättre medmänniska, en lugnare, värdigare och tålmodigare människa.


Fråga vem som helst som överlevt ett sjukdomsbesked, en skillsmässa, eller ett uttåg ur VM. I efterhand hör man henne säga:


– Det var det bästa som kunde hända mig…


Mitt hjärta är för alltid azurblått. Myten är alltid en realitet i mitt hjärta. Ingen kan ta min kärlek ifrån mig. Ingen ska behöva försvara sin kärlek.


När vi möttes, jag och den unge mannen med landslagströjan och han såg vem jag var och såg mina tårar, gick han fram och kramade mig.


Jag blev rörd och tackade.


Han sade:


– Självklart, mannen. Vi är i den här natten tillsammans.


– Ja, just det, sade jag och svalde mer gråt, och den blir väl aldrig riktigt mörk va? Visst är den blå hela natten.


Han svarade inte på det.


Log bara.


Jag tog det som ett löfte…