Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Marcus Birro

Det var Inter som lärde mig fotbollens kärlekstyranni.

Det var vinter 1987 och jag var femton år gammal.


Jag spelade fotboll i Gais fast jag höll på Öis.


Vi skulle sälja matchprogram på Nya Ullevis gigantiska stenöken men i en sorts barmhärtighetsfest mot Öis ville jag inte att Gais skulle tjäna pengar så jag sålde ett ex och dumpade resten i en papperskorg.


– Var är programmen, frågade tränaren.


– Jag sålde dem, svarade jag.


– Var är pengarna då, undrade tränaren.


– En Öisare snodde dem, svarade jag.


Vi kunde dock enas i vår förtvivlan över Blåvitts framgångar.


Tills en dag!


Inter kom på besök till Ullevi för dubbelmöten i Uefa-cupen. Då hade Inter fina spelare som Bergomi, Ferri och Walter Zenga.


Blåvitt hade, öh, Stig Fredriksson…


På den här tiden existerade fortfarande bara Tipsextra. Italienska ligans stora uppsving hade ännu inte dragit igång utan jag minns fortfarande hur de halvpackade träningsbyxorna till sportjournalisterna i Göteborg skrev sig förtvivlade och förbannade över ”diviga italalienare” för att de valt att hedra Sverige och Göteborg genom att klä sig i kostym.


Detta var nämligen på den tiden då en man som klädde sig i kostym i fotbollsvärlden (och dessutom vägrade käka pyttipanna på bild i klickande badsandaler) direkt stämplades som en diva.


Det är ungefär som nu i Göteborg alltså…


Inter kom och sålde halsdukar. Då fick Inter representera Italien, serie A, det främmande, de häftiga, det välklädda, det vansinnigt coola.


Jag köpte en halsduk och stod tyst i havet av goa gubbar.


Det blev 0-0.


De kaxiga italienarna trodde nog att man rätt enkelt skulle sopa banan av svenskarna nere i Milano och Inter tog också ledningen med 1-0 (genom ett självmål) men sedan kvitterade IFK och Inter var utslagna.


Det var hemskt. Jag anade svagt vilken holmgång som väntade dagen efter i skolan eller, ännu värre, på kvällen vid fotbollsträningen. Jag hade (som den italienske medborgare jag) kaxat rätt rejält inför den där returen.


Jag sov inte en blund den natten. Morgonen efter hade min brorsa ordnat ett svart sorgband till frukosten och det hade jag på mig hela dagen i skolan och på kvällen också. Det var hemskt på alla sätt.


 Jag lärde mig fotbollens kärlekstyranni. Eller Inter lärde mig fotbollens kärlekstyranni snarare.


Ikväll möter Inter Barcelona på bortaplan.


Jag hoppas jag slipper sitta i morgon vid kaffet och trä ett sorgband runt armen.