Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Marcus Birro

…den guldröda kilen rakt in i mörkret.

Sovit sammanlagt två timmar. Fick magont och stor sorg som svepte som svarta sotiga vingar i hotellrummet.


Jävla Sampdoria.


 Jävla Roma.


Kärleken svider. Det bränner i hjärtat. Magen är som en tennisboll. Det är tungt att andas. Det är svårt att röra sig. Det är hemskt att sitta på ett överfullt tåg med en massa glada människor som alla skiter fullständigt i hur det går för Roma.


Nåja. När Milo somnar i min famn och jag håller honom i mina armar och en del knoppar på en del knotiga gamla träd äntligen slår ut, som när man hugger en flaska champagne och ser skummet yra,  är det som glänta på dörren till möjligheterna.
Det kan gå.


Det finns fortfarande en chans.


Till sist är vi hemma bland tusen sorters flyttkartonger och efter en lunch och lite kaffe är det som att söndagens terror släpper sitt grepp och kvar finns bara den här guldröda kilen rakt in i mörkret.