Marcus Birro

Bayern, Kim och Balotellis kärleksspagetti…

Det har varit en omtumlande dag.


Jag brukar vara snabb med att berätta hur mycket skit jag får. Det får jag också. Men idag har jag fått telefonsatmal, sms, mail och hälsningar på stan från folk som berömmt och glatt sig åt Roma och Inters framgångar.


Tack för att ni finns.


Traskade genom haglet mot gymmet och cyklade bort en del hat och gammalt sot.


Kan erkänna att min första blogg efter Inters vinst inte var den snyggaste jag skrivit. Men ibland faller jag. Ibland gör jag en Totti och är en inte särskilt vacker vinnare.


Men jag borde veta bättre.


Men får man höra vilket vedervärdigt svin man är för att man gillar italiensk fotboll tillräckligt många gånger är det kanske inte så konstigt att man faller ibland.


Tog en promenad sedan och drömde mig tillbaka, oklart till vad. Jag bara gick runt med musik jag lyssnade på när jag var yngre och mindes alla fester, vänner, tjejer och märkliga uppvaknanden i fel kvarter.


Det gick över. Minnenas alle´är aldrig särskilt lång.


Vardagen kom tillbaka och satte sina läppar mot mina.


Jag gillar Kim Källström. Jag är glad att han får spela semifinal i Champions League. Att han dessutom hyser en mycket sund och klok förkärlek för Totti, fördunklar ju knappast mina känlsor för honom. Men det verkar som Lyon kommit till vägs ände den här gången.


Jag har vunnit två gånger tidigare när jag tippat med pengar som insats. Den ena gången var när jag satte en slant på Spanien inför EM 08. Och den andra var i höstas när jag satte 4-2 för Öis mot Kalmar. (Jag hade inte mutat Rydström. Den mannen är föredömligt omutlig…)


I höstas satte jag en slant på Bayern. De är extremt skickliga och har haft en del tur med domare. Men vändningen mot Bayern är en väldigt tydlig brytpunkt som vinnande lag brukar ha på sin väg mot final och guld. Italien hade flera sådana, den för ta (och viktigaste) mot Australien i åttondelen när man får straff tio sekunder efter övertid och den andra brytpunkten var så klart matchen mot Tyskland.


Bayern spelar med konstant gott självförtroende. Man spelar som om det inte fanns någon motståndare värd namnet. Det är fantastiskt att se. Man spelar en fin sorts totalfotboll.


Kim är bra, gör så gott han kan, men hela Lyon faller djupt ju längre matchen går. För ett lag som slagit ut Fiorentina (som i sin tur ”slog ut” Liverpool i gruppspelet) och United är Lyon en saltgruka till ölen.


Det borde varit fler mål för Bayern. Man dominerar rätt brutalt.


Eftersom Bayern är minst lika bra borta som hemma och Lyon inte (som Barcelona) växer tusen gånger hemma, så tror jag Bayern går till final.


Under serielunken är det inte många i svensk media som bryr sig om serie A. Jag är en av dem. Det finns några till. Men så fort det luktar skandal i Italien så målas tidningssidorna svarta. Om det är knivdåd, Balotelli, slagsmål, mutor, skandaler. Aldrig något om de fantastiska matcherna, de sagolika målen.


Jag håller med om att Balotelli skämde ut sig. Men det är inte världens undergång. Och förfasar man sig över att Marco Materazzi ryker ihop med egna lagkamrater kan man väldigt lite om italiensk fotboll.


Det skulle inte förvåna mig om Matrix och Balotelli delade en kärleksspagetti med frikadeller halva natten.


Något kanske flera borde göra med undertecknad?