Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Marcus Birro

På benen och i kostymen.

Jag har legat däckad av värk i över en månad.


Jag har samlat allt av värde till sängkanten, som min favoritförfattare Marcel Proust. Där har jag haft mitt kaffe, min dator, mina böcker, min medicin, min telefon, min flickvän, och min son. Jag har skrivit en del, mest om fotboll, och arbetat en del med romanen som kommer efter sommaren.


Men jag har inte kunnat medverka i Kvällsöppet, sända Karlavagnen eller uppträda som jag hade planerat. Diagnosen lyder diskbråck, reumatism och en inte så liten dos vägg bortskrapad från ansiktet.


Jag är inte ung längre. Jag är inte gammal, men jag är verkligen inte ung. Jag har dock sedan slutet av förra året (och ännu längre) levt som om jag var ung.


Salvatore, min vän och läkare, berättade en gång att det är vanligt att män som bara är runt femtio drabbas av hjärtinfarkt. De behöver inte alls leva väldigt osunt utan bara fortsätta leva sitt liv som de levde det när de var tjugofem.


Det är väldigt sorgligt att bli äldre. Det rymmer en stor dos melankoli i tidens gång. Kanske är de därför vi arbetar, älskar, dricker och skriker som om tiden stod still.


Jag mår som bäst när jag arbetar. Och när jag är med min familj. Ett väldigt ordinärt liv. Arbete och familj. Jag älskar det ordinära livet, att vakna nykter och stå med en kopp kaffe vid fönstret och bara låta blicken dröja över himlen.


Ålderstecken? Tusentals. Som att jag älskar klassisk musik, dyra skjortor och är livrädd för att flyga lågpris.


Hur som helst. Idag är jag på benen och i kostymen. Jag sitter på ett tåg mot Stockholm. Det är storsändning i Kanal 9 ikväll. Vi kommer köra storsändningar varje vecka ända fram till säsongen är färdigspelad. Det känns kul. Dessutom verkar ju serie A bli mer spännande i år (Forza Roma) än vad många trodde för några veckor sedan.


Jag är ingen vacker man. Jag har fortfarande rätt ont. Jag är inte lika lätt i steget som jag var när jag spelade med nummer 9 på ryggen i Marieholms BOIK. Men jag rör mig. Jag sitter här. Det känns som det värsta är över.


Vi ses ikväll klockan 20, Kanal 9. För att riktigt testa ert tålamod medverkar jag också i fina Eurotalk imorgon.