Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Marcus Birro

Manifest (Pervers kärlek)

Dagarna flyter samman. Är det redan tisdag? Det är mörkt när jag vaknar. Nej, det är måndag. Okej. Bra. Vad ska jag göra idag? Ja, just det. Stockholm.


Går upp, brusar en multivitamin i ett glas och matar katterna som stryker sig mot mina ben.


Tänker en del på vilka världar jag rör mig. Kulturens värld. Fotbollens. Kändisvärlden. Media. Jag är författare. Inte journalist. Jag har aldrig hävdat att jag är journalist, vill inte vara det. Läser intervjun med Thåström till den medföljande boxen som kommer från skivbolaget. Han är fenomenal på alla sätt den gode Thåström. Magisk. Bäst.


Jag ville bli som honom förr, när jag var ung. Först ville jag bli Paolo Rossi, sedan Thåström. Vi brukade skriva vilka vi ville vara på linjaler och bänkar, på väggar i skolan, på toaletterna, i busskurerna i Lövgärdet, på små lappar som vi blåste till varandra genom sugrör när lektionerna aldrig ville ta slut.


Det stod Thåström eller Rossi eller Tardelli eller Conti på de där lapparna.


Nu?


Jag vet inte. Jag har fått en hel del av det jag drömde om. Jag blev författare. Jag har skrivit och gett ut elva böcker. Ändå vägrar kulturvärlden ta i mig med tång. Ni som läser detta har inga problem med att jag skriver dikter. Men kulturvärlden verkar ha stora problem med att jag skriver om fotboll. Jag fattar inte det där. Det är inskränkt, fördomsfullt, idiotiskt och väldigt orättvist.


Jag är väldigt glad och tacksam över att få skriva om italiensk fotboll. När jag sätter mig framför en match i serie A är det som första gången. Varje gång. Det är en känsla att vara rädd om för när man blir äldre och har levt ett tag är det väldigt lite av det som händer, som händer för första gången.


Fotboll är en drog. Varje match är helt unik, helt ny, helt magisk. Varje match är en ny förälskelse. Det är stort. Att få vara en liten del av den där världen, den felande och skrivande länken mellan galenskapen och förnuftet, är en stor ynnest och jag är väldigt ödmjuk inför den här chansen jag fått.


Roberto Saviano brukade också bli skrämd och arg över allt hat han fick utstå på nätet. Tills han kom på att han kunde garva åt idioternas anonyma och galna påhopp. Han samlade helt enkelt allt elakt som skrivits till honom i en sorts ”skrattbok” som han funderar på att ge ut.


Det är ju briljant. Det ska jag också göra. Hatet är ett sorts missriktat leende, ett skott i mörkret, en förvriden och perverterad kärlek.