Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Marcus Birro

Skitsnack, Dennerby! Det är svenskarna som fuskar!

När jag fick ordning på mitt liv, mina floder, mitt temperament, mina olika delar, så vände livet.


Paolo Roberto har också vid tillfälle talat om blandningen mellan svenskt och italienskt, att det är en lyckad kombination.


Jag är stolt över att vara italiensk medborgare. Jag är stolt över mitt italienska arv.


Jag är också lika fascinerande stolt, faktiskt mer för varje år, över att vara svensk.


Jag är bräckt vatten. Jag är en del av två väldigt olika världar.


När det gäller fotboll är jag dock väldigt lite svensk. Det är inget medvetet val jag gjort (en del tycks tro det, att man intellektuellt kan välja att älska eller inte älska ett land eller lag i fotboll, men då vet man väldigt lite om kärlekens dramturgi) utan det är bara så det är.


Hade jag bott och levt i Italien (vilket en del av mina läsare önskar att jag gjorde…) hade jag nog haft ett varmare förhållande till svensk fotboll.


När romarna satt i marmorklädda salar och badade i varmvattenbassänger kröp folk runt här uppe i Norden och slog efter varandra med benknoter.


Stora delar av den fria världen civilisation härstammar från Italien. Vi har kommit kapp och förbi på flera områden.


Men svensk fotboll älskar fortfarande sina sofistikerade fuskmetoder. Det går ut på att man redan innan en match förklarar hur ett lag spelar för att därmed sätta press på domarna att ge frisparkar till det egna laget. Bland annat. Det handlar om att gräva djupt i sitt eget arsle och hitta några gamla trötta fördomar från förr.


Det är en rätt läskig inställning.


Min smekmånad med svensk damfotboll tog slut rätt snabbt. Från att ha varit det kaxiga, självsäkra landslaget har man nu (efter Italiens oväntade seger mot England får man förmoda) börjat hemfalla åt rena lögner och trötta oförskämdheter om italiensk fotboll.


Både Dennerby och assisterande Lillie Persson anklagar Italien för fusk.


Litar Sverige så lite på sin egen förmåga att man på sedvanligt ociviliserat sätt väljer att smutskasta en kommande motståndare? Som man dessutom borde vara bättre än?


Jag är kräktrött på alla svenskars hycklande dubbelmoral. Det var likadant under U21. En svensk som filmar, filmar inte. Alla förbannade spaggar filmar jämnt, fördröjer spelet, byter inkastare (!) och ramlar lätt…


Det borde vara böter för två förbundskaptener att uttala sig så jävla oförskämt om ett helt land.


Jag minns att jag snackat med målvakten Hedvik Lindah i radion en gång. Hon gjorde ett mycket sympatiskt intryck.


Hon eller någon annan borde gå ut och avfärda dessa ständiga snedsprång av vulgära fördomar, dessa nordiska latriner av bullshit som gödslar hela Sverige.


Det är inte bara lögnaktigt, det är dessutom så burdust, så ovärdigt, så klumpigt, så onödigt.


Sverige är ju bättre än Italien i damfotboll. Eller?


Italiens förbundskapten för damerna, Pietro Ghedin, trodde inte sina öron när Expressen berättade vad svenskarna tycker och tänker om hans lag.


Det är ohederligt och vulgärt. Det är dessutom givetvis ett försök att redan innan en match styra uppfattningen hos domare och media.


Sverige sysslar själv med det fusk man anklagar andra för.


Ghedin är djupt sårad. Jag kan förstå det.


Jag är inte sårad. Det krävs mer. Men jag tycker det är förbannat tröttsamt att skitsnackarna jäser och flyter upp till ytan vid varje mästerskap som Sverige är med i, som dumma, döda fiskar med buken uppåt.